till början

Föreningen Norden på Åland trettio år
Historik skriven av Hasse Svensson,
föreningens ordförande 1975-2005

Människorna | Föreningarna Nordens Förbund | Upptakten | Starten
 
Åren:
1970 | 1971 | 1972 | 1973 | 1974 | 1975| 1976 | 1977 | 1978 | 1979
1980 | 1981 | 1982 | 1983 | 1984 | 1985 | 1986 | 1987 | 1988 | 1989 1990 | 1991 | 1992 | 1993 | 1994 | 1995 | 1996 | 1997 | 1998 | 1999 2000

Ungdomsarbetet | Nordens Institut

Axplock
kallas den här lilla historiken på grund av att det skulle 
funnits mycket mer att berätta. 
Det finns naturligtvis också andra synvinklar.   
Förhoppningsvis ger en enskild skrivares urval en bild av skeendet
inom en 30-årig förening, som med några få aktivas arbete fyller en vardaglig, ganska stor, gränsöverskridande uppgift i
det självstyrda landskapet Åland.
©  Hasse Svensson
Föreningen Norden på Åland 2000

Föreningen bildades 6 mars 1970. Själv blev jag, Hasse Svensson,  ordförande från hösten 1975 och har vid det här laget skött uppdraget i ett kvartssekel. Det beror nog mest på att jag i viss mån kunnat kombinera ett ganska omfattande resandet för Föreningen Norden med mitt förvärvsarbete som journalist och senare chef för Östersjöfonden i Mariehamn.

Det har förunnats mig att uppleva många intressanta personligheter inom Föreningarna Nordens förbund, representanter för olika skeden i det frivilliga nordiska arbetets senare historia. De starkaste intrycken gjorde nog den första förbundsordföranden jag mötte, Sveriges grandiose och myndige Bertil Olsson, generaldirektör för Arbetsmarknadsverket och därefter ordförande för Statsföretag och av journalister jämförd med självaste Gustav Vasa som byggherre i sitt land, och en senare förbundsordförande, Sveriges förre statsminister Thorbjörn Fälldin, en imponerande person med en särskild förmåga att resonera och lirka fram stridiga nordiska viljor till beslut i rimlighetens namn.   
Direktörerna Åke Landqvist, Sverige, och Gustav af Hällström, Pohjola-Norden, la sig vinn om att introducera mig i ett alla gånger inte så enkelt samarbete över nationella gränser. Deras luttrade idealism var en upplevelse i sig.   
Man talar om den nordiska familjen och om ett självklart, informellt samarbete av unikt slag i världen. Men samtidigt har Norden genomkorsats av flera säkerhetspolitiska, ekonomiska gränser utöver de nationella. Man glömmer lätt att de nordiska folken är konkurrenter på marknaden, att det finns språksvårigheter även mellan skandinaviska språk, att det finns en del nationalism och självhävdelse i traditioner och vanor.   
Det behövs därför ett frivilligt nordiskt arbete, vilket föreningarna Norden står för. Med sammanlagt närmare 90 000 medlemmar i Norden kan man nog inte tala om en folkrörelse längre. Men i vårt alltmer specialiserade Norden är föreningarna Norden specialister på vanliga människors vilja till nordiska kontakter och ökade insikter om en del av världen, med många upplevelser och värden att uppleva med egna sinnen.   
I den kretsen är Föreningen Norden på Åland allra minst, men behandlas i stort sett jämlikt av de större systerföreningarna, ja förmånligt. Som följande axplock ur åländska Nordens korta historia visar skulle föreningen stått sig slätt många gånger utan direkta handräckningar av främst svenska Norden och Pohjola-Norden men också de övriga i kretsen genom den gemensamma organisationen, Föreningarna Nordens förbund.   
På hemmaplan är Föreningen Norden på Åland rätt väl känd, allmänt sett. Men de flesta, även inom självstyrelseförvaltningen, har nog en ganska vag uppfattning om mångsidigheten i föreningens arbete och om det arbete som utförs på nordisk samarbetsnivå. Att föreningens arbete till större delen finansieras från Köpenhamn och Oslo är  ett faktum som ganska få har tagit till sig.   
Som ordförande i den nationella Föreningen Norden på Åland är jag sedan 1975 ständig gäst vid Nordiska rådets sessioner och inte sällan inbjuden till andra samnordiska begivenheter.   
Kanske har det nordiska samarbetets största betydelse för Åland varit som politisk och parlamentarisk skola, särskilt sedan ålänningarna med liv och lust gick in i partigruppernas arbete i rådet.   
Nordiska rådet har förlagt flera extrasessioner och en höstsession till Mariehamn, liksom många utskottsmöten. Åland har fått ett nordiskt kulturorgan i Nordens institut. Nordiska skärgårdssamarbetet har sitt högkvarter i Mariehamn.    
Rådet höll en “Europasession” i Mariehamn. När statsministrarna drog upp riktlinjerna för hur det nordiska samarbetet skulle förnyas skedde det genom “Mariehamns- deklarationen”.   
Norden har gett självstyrelsen på Åland de första lärdomarna om internationellt samarbete och stärkt ålänningarna insikt om att självstyrelsen har en roll att ta tillvara också utanför de egna öarna.   
Själv tycker jag att alla landskapspolitiker borde vara medlemmar, och helst aktiva sådana, i Föreningen Norden på Åland. Än återstår mycket att göra på nordisk grund, också inom det frivilliga organisationslivet.   
Alla intresserade, var de än verkar, är förstås välkomna att komma med i föreningen.   

Historiken inleds med uppgifter om de människor som stått i föreningens ledning under 30 år. Det är människor som ger innehåll och färg åt föreningsarbete.   
Därefter kommer korta avsnitt om Upptakten och Starten, därefter noteringar år för år från 1970 och ett särskilt avsnitt om ungdomsarbetet inom föreningen, som aldrig varit framgångsrikt, mycket därför att de ålänningar som kan ha särskilt intresse för nordiskt ungdomsarbete oftast studerar på annan ort under läsåren.   
Ett eget kapitel ägnas förarbetet till det som i dag är Nordens Institut på Åland.   
Tack till Nordenförbundets generalsekreterare Terje Tveito, som bidragit med uppgifter, och till åländska Nordens VD Runa Lisa Jansson och vikarierande direktören Folke Sjölund som gått igenom texten och gett synpunkter.

MÄNNISKORNA

Föreningen Norden på Åland
Ordförande
Peter Wahlberg, docent, 1970-71.
Henrik Gustafsson, landskapskamrer, senare landshövding, 1972-74.
Hasse Svensson, redaktionschef, chefredaktör, VD, lagtingsledamot,1975-  

Viceordförande
Valdemar Nyman, skriftställare, 1970
Rolf Carlson, rektor, 1971.
Inga-Britt Öfverström, biblioteksinspektör, 1972-12.7.1979.
Erik Wennström, lärare, 12.7.1979-1987.
Lars Ingmar Johansson, lagtingssekreterare, 1988-91.
Ragnhild Jansson, biblioteksbiträde, 1992-94
Pär Olof Jansson, bonde, 1995-  

Sekreterare
Sten-Erik Fagerlund, rektor, 1970-74.
Lars Porko, VD, 1975-81 Pekka Tuominen, informationssekreterare, 1982-90
Runa Lisa Jansson, ekonom, 1991-97.  

VD
Runa Lisa Jansson, ekonom, 1998-
Folke Sjölund, pol mag, vikarie, 15.1.2000-  

Sekreterarens ersättare
Inga-Britt Öfverström, biblioteksinspektör, 1970.
Anna-Lena Dreijer, hum kand, 1971-74.
Inger Sagulin, arkivsekreterare, 1975-12.7.1979, under resten av året ledamot av AU efter Öfverström-Marquard.
Annette Bergbo, merkonom, 12.7.79-81.
Dag Boman, utredare, 1982-84.
Susanne Eriksson, lagtingsnotarie, 1985-91.
Gunilla G Nordlund, VD, 1992-94.
Gudrun Salmén, fru, 1995-  

Ledamöter
Åke Aspbäck, landskapsstyrelseledamot, 1970-71.
Thorvald Eriksson, bankdirektör, talman 1970-71.
Martin Isaksson, lantråd, senare landshövding, 1970-77.
Rolf Carlson, rektor, 1970, 72-73.
Alarik Häggblom, lantråd, 1972-76.
Bror Gammals, ungdomsledare, ungdomsrepresentant, 1972-74.
Göran Fagerlund, banktjänsteman,  1974-76.
Henrik Gustafsson, landskapskamrer, 1975-76.
Ragnhild Jansson, biblioteksbiträde, 1975-91.
Erik Wennström, lärare 1975-78, 88-90
Anna-Lena Dreijer, hum kand, 1976.
Folke Woivalin, talman, lantråd, 1977-85.
Karl-Erik Bergman, fiskare, 1977-85.
Christina Hedman-Jaakkola, veterinär, 1977-80.
Pär Olof Jansson, bonde, 1977-94.
Ragnar Erlandsson, landskapsstyrelseledamot, 1978.
Annette Bergbo, studerande, 1979-12.7-79
Inger Sagulin, arkivsekreterare, 1980-86.
Karin Bamberg, lektor, 1980-82.
Lars Ingmar Johansson, lagtingsnotarie, lagtingssekreterare, 1981-87
Stina Colérus-Nordlund, byråchef, 1983-85.
Sune Carlsson, talman, 1986-88. Irma Lepistö, studerande, 1986-88.
Ann-Christine Mansén, studerande, 1986-88.
Gunilla Gustafsson, senare Gunilla G Nordlund, VD, 1989-91.
Gudrun Salmén, fru, 1990-94
Annika Eriksson, 1990-91.
Susanne Eriksson, lagtingsnotarie, 1992.
Kristina Svedmark, lärare, 1992-94.
Solveig Schönberg, hälsosyster, 1993.
Sigbritt Finne, lärare, 1994
Karl-Göran Eriksson, diplomekonom, lagtingsledamot, 1995-
Marine Holm-Johansson, jurist, 1995-97.
Stefan Pettersson, studerande, 96-97.
Ann Eriksson, planerare, 1998-
Danne Sundman, lagtingsledamot, 1998.
Johan Ehn, studerande, 1999-  

Revisorer
Vigmar Karlsson, merkonom, 1970-80.
Hugo Eriksson, sparbanksdirektör, 1970-76.
Birger Strandell, konsulent, 1977.
Rune Sjöblom, kontorschef, 1978-80.
Håkan Lundberg, VD, 1981-89.
Ben-Erik Alm, bankdirektör, VD, 1981-90, 1992-
William Nordlund, honorärkonsul, 1990-91.
Kerstin Alm, kommundirektör, 1991.
Greta Johansson, VD, 1992.
Lars Porko, VD, 1993-  

Revisorssuppleanter
Otto Berg, lärare, 1970-83.
Ragnhild Jansson, fru, 1970-76.
Rune Sjöblom, kontorschef, 1977.
Martin Isaksson, landshövding, 78-80.
Ingmar Mattsson, rederitjänsteman, 1981-89.
William Nordlund, konsul, 1984-89.
Runa Lisa Jansson, ekonom, 1990.
Raphael Karlsson, merkonom, 1990-
Ben-Erik Alm, bankdirektör, 1991.
Borghill Lindholm, 1992.
Tomas Lundberg, lagberedningssekreterare, 1993-94.
Greta Johansson, VD,1995-  

Föreningarna Nordens förbund
Stiftat i Reykjavik 16 juli 1965.
De första åren leddes förbundet av ordföranden i den nationella förening som skulle arrangera det följande förbundsmötet. I det nuvarande systemet, som slogs fast 1993, väljs ordföranden för två år i turordningen Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. Platsen som andra viceordförande, med säte i arbetsutskottet, är vikt för de självstyrande områdena. Hittills har Färöarna och Åland turats om. Vid stadgerevision 1998 beslöts att mandatperioderna följder förbundets räkenskapsår. År 2001 är Danmarks ordförande i tur att leda förbundet.    Förbundets tidskrift Vi i Norden startades 1969 och kom ut med två-fyra nummer per år fram till 1991.
ViN lades efter flera utredningar ner på grund av dålig ekonomi. Ett presidiemöte i Helsingfors 1992 gav slutligt upp och avvisade ett förslag om att göra svenska föreningens Nordens Tidning till gemensamt organ. Nordens Tidning går till också den åländska föreningens medlemmar.  

Förbundsordförande
Harald Trone-Holst, direktör, Norge, tillträdde 1965.
Erik Eriksen, jordbrukare, tidigare statsminister och president i Nordiska rådet, Danmark, 1967.
Weijo Henriksson, politiborgmästare, tidigare vice socialminister respektive justitieminister, Pohjola-Norden, 68.
Yngve Kristensson, borgmästare, Sverige, 1969.
Bertil Olsson, generaldirektör, Sverige, 1970.
Reidar Carlsen, tidigare konsultativt statsråd respektive fiskeriminister, Norge, 77.
Tuure Salo, stadsdirektör, tidigare justitieminister, Pohjola-Norden, 1980.
Helge Seip, direktör, tidigare kommunal- och arbetsminister, medlem av Nordiska rådets presidium respektive rådets presidiesekreterare, Norge, 1985.
Dorte Bennedsen, folketingsmedlem, tidigare kyrkominister, Danmark, 88. Thorbjörn Fälldin, lantbrukare, tidigare statsminister, Sverige, 1991.
Bjarne Mørk Eidem, av stortinget vald riksrevisor, tidigare fiskeriminister och nordisk samarbetsminister, Norge, 1994. Kimmo Sasi, riksdagsledamot, senare trafikminister, utrikeshandelsminister respektive handels- och industriminis ter, Pohjola-Norden, 1996.
Kristin S Kvaran, företagare, Island, 1999.
Sigurlin Sveinbjarnardóttir, landsleder, Island, 1999  

Sekretariatet
Från 1965 skötte direktör Gerhard Arnesen vid Foreningen Norden i Norge sekretariatets uppgifter. År 1969 flyttades uppdraget till Föreningen Norden i Sverige, där Åke Landqvist hade ansvaret.    Fristående förbundssekretariat upprättades 1 januari 1977. Sedan 1988 är sekretariatet placerat i Oslo.  

Förbundssekreterare
Åke Landqvist, Sverige, 1977.
Gustav af Hällström, Pohjola-Norden, 1979.
Kari Salo, Pohjola-Norden, 1983.
Borgthor S Kjærnested, Island, 1984.  

Generalsekreterare
Lars S Hauge, Norge, 1988.
Terje Tveito, Norge, 1995-

UPPTAKTEN

Inspirerade av föreningarna Norden bildade Danmark, Island, Norge och Sverige 1952 Nordiska rådet, som ett politiskt organ för samarbete mellan Nordens parlament och regeringar i frågor av gemensamt intresse.   
Då observerades inte självstyrelsen på Färöarna som en formellt markerad part, trots att färingarna hade ett eget språk, egen lagstiftningsrätt och en klar geografisk och ekonomisk särställning. Men Danmark lät Färöarna utse representanter inom den danska rådsdelegation.   
När Finland trädde in i rådet och det nordiska samarbetet 1956 var det inte heller tal om särställning för Åland, vars självstyrelse, enligt Nationernas förbunds beslut och självstyrelselagen, inte omfattar utrikespolitiska ärenden.    Åländska sonderingar om NR-representation avvisades av Finland som osakliga.   
Med stridbare talman Thorvald Eriksson i spetsen fortsatte ålänningarna att argumenterade för att Åland inte fick förbli en vit fläck på Nordens samarbetskarta.   
En nordisk kommitté, ledd av Sveriges justitieminister Herman Kling, kom sensommaren 1968 fram till att Färöarna och Åland borde få egen representation i rådet, men inte självständig sådan, utan inom respektive nationella delegationer.   
Färingarna, som ju redan hade företrädare inom Danmarks delegation, knorrade över kompromissen. Men ålänningarna sa ja till ett försiktigt inträde, sedan ledande tjänstemän från Helsingfors uppvaktat självstyrelsens företrädare och framhållit kompromissens fördelar.   
Finland lovade bland annat stå för även Ålands samarbetskostnader och att Ålands flagga skulle få hissas i de nordiska sammanhangen.   
Kling-kommitténs förslag följdes. Vid sessionen på Island 1970 hade Färöarna och Åland egna officiella representanter med i Nordiska rådet för första gången. Den åländska korsflaggan vajade bland de andra nordiska flaggorna utanför alltinget i Reykjavik.    
Ålands landsting hade valt talman Thorvald Eriksson till sin första företrädare i rådet. Landskapsstyrelsens chef, lantrådet Martin Isaksson, ingick som åländsk regeringsrepresentant i Finlands NR-delegation.    
Grönland fick självstyrelse inom Danmark 1979 och representation inom den danska NR-delegationen 1984.

STARTEN

Under slutet av 1960-talet förekom diskussioner om hur Åland skulle anknytas till den frivilliga Norden-rörelsen för nordiskt samarbete.   
Pohjola-Norden i Helsingfors erbjöd sig att stå fadder för en avdelning på Åland. Men i Mariehamn stärktes tanken att Åland borde ha en självständig Föreningen Norden. Det skulle rimma med självstyrelsens strävanden efter en självständig representation i det officiella nordiska samarbetet.   
För åländsk del blev det avgörande att Föreningarna Nordens förbund beslöt ge Åland rätt att bilda en huvudförening, jämställd med de övriga nordiska huvudföreningarna inom förbundet.   
Den 12 november 1969 kallade Pohjola-Norden 31 personer till ett möte i Mariehamns stadshus, som på den tiden inrymde också landsting och landskapsstyrelse, för att diskutera bildandet av en Norden-förening. Mötet utsåg en interimsstyrelse, som skulle utarbeta förslag till stadgar och verksamhetsplan för en självständig åländsk förening.   
Ledamöter blev försäkringsdirektör William Nordlund, landskapsstyrelseledamoten Åke Aspbäck, docent Peter Wahlberg och agronom Rolf Carlson.   
Mötet välkomnade Nordiska ungdomsstämman 1970 till Åland men kunde inte utlova att den blivande föreningen skulle ta hand om de praktiska lokala arrangemangen.   
Interimsstyrelsens ordförande blev Peter Wahlberg. Till sekreterare kallades Ålands folkhögskolas rektor Sten-Erik Fagerlund. I slutet av februari 1970 hade interimsstyrelsen sina förslag klara och kallade till konstituerande möte i stadshuset 6 mars.

ÅR 1970
Föreningen Norden på Åland konstituerades vid första årsmötet i stadshuset 6 mars 1970.   
Peter Wahlberg blev styrelsens ordförande, Sten-Erik Fagerlund sekreterare, i praktiken också kassör. Efter röstning besattes övriga poster med prosten och skriftställaren Valdemar Nyman, som blev styrelsens viceordförande, chefbibliotekarie Inga-Britt Öfverström, som blev sekreterarens ställföreträdare, Åke Aspbäck, Rolf Carlson, Thorvald Eriksson och Martin Isaksson.    Revisorer blev merkonom Vigmar Karlsson och sparbanksdirektör Hugo Eriksson, suppleanter lärare Otto Berg och biblioteksbiträdet Ragnhild Jansson.   
Medlemsavgiften för enskilda blev 5 mk, för samverkande 20 mk och för stödjande medlemmar minst 100 mk. Vid det konstituerande mötet antecknade sig 42 enskilda medlemmar.    Vid årsmötet visades en film om Färöarna. Det var enligt årsberättelsen föreningens “ första insats för spridandet av kännedom om det övriga Norden”.   
Den färska styrelsen ordnade relationerna till Föreningarna Nordens Förbund. Där diskuterades gemensamma angelägenheter inom presidiet och vid årsmötena. Presidiet bestod av de nationella föreningarnas ordförande och direktörerna, för de små föreningarna sekreterarna. Direktörsmötena beredde ärenden och skötte löpande praktiskt samarbete.   
Vid presidiemöte i Nordens folkhögskola på Biskops-Arnö i Mälaren 1970 upptogs den åländska föreningen i förbundet. Delvis för att uppmärksamma detta beslöt presidiet att förbundets gåvobok för 1971, med en upplaga på 86 000 exemplar, skulle presentera de självstyrande områdena Färöarna och Åland.   
Valdemar Nyman skrev texten om Åland, Sten-Erik Fagerlund ordnade bilder och såg till att materialet kom till den danska föreningen, som sammanställde boken. Första direktörsmötet där Åland deltog hölls i Köpenhamn 21-22 november.   
En motgång inom förbundet blev att de fyra stora föreningarna, alltså Sverige, Danmark, Norge och Finland, inte ansåg sig ha råd att tillsammans betala för åländska deltagares resor till förbundsarrangemang. Islands och Färöarnas föreningar fick sådana reseutgifter täckta till 80 % av de stora föreningarna. Möjligen kunde de stora tänka sig att ge stöd för ålänningarnas resor till Färöarna och Island.   
Med tanke på den åländska föreningens ekonomi var detta en allvarlig motgång, som kommer att försvåra föreningens möjligheter att uppfylla sina plikter som huvudförening, antecknar Peter Wahlberg och Sten-Erik Fagerlund i årsberättelsen för 1970.   
Andra noteringar för första arbetsåret:   
Tillsammans med Allmänna Sångkören från Uppsala ordnade föreningen vårkonsert 3 maj i Ålands yrkesskolas festsal, som fylldes av en entusiastisk publik.   Nordiska ungdomsstämman i Mariehamn 22-27 juni drog omkring 200 deltagare. Funktionärerna från Helsingfors gladdes sig åt smidigt samarbete med ålänningarna, som leddes av Folke Sjölund. Vid ungdomsstämman informerade Nordens sekreterare Sten-Erik Fagerlund om kulturarbetet på Åland.   
Direktör Arne Andersson, Föreningen Norden i Sverige, höll 7 december föredrag i Blå Teatern i Mariehamn om föreningarna Nordens målsättning, organisation och arbetsformer. Den åländska föreningens framtid diskuterades.   
Svenska Norden donerade 1 000 böcker till den nya föreningen. En del donerades till skolbiblioteken, andra delades ut bland medlemmarna.   
Åtta ålänningar deltog, genom den åländska föreningens förmedling, i kurser som ordnades av Nordenföreningar. Banktjänsteman Sven-Harry Boman lärde om det planerade ekonomiska samarbetet Nordek på Biskops-Arnö. Lektor Bo Lundqvist deltog i en lärarkurs i Bohusgården. Gymnasisten Tage Tallqvist deltog i ungdomskurs i Lojo. I kursen Kommunernas kulturliv deltog ekonom Viktor Arvidsson och landskapskamrer Henrik Gustafsson. Folkskolinspektör Erik Bertell deltog i seminariet Kommunal skoladministration i Tusby. Socialdirektör Leif Jansson var med om seminarium om åldringsvård i Norden, som hölls i Nordens kurscentrum Voxenåsen utanför Oslo.   
I föreningens verksamhetsberättelse för 1970 registrerades 98 enskilda, fyra samverkande och fyra stödjande medlemmar.  

ÅR 1971  
Efter första arbetsåret formulerade ordföranden Peter Wahlberg målsättningen för föreningen:   
“Information av hög kvalitet, som ska påminna ålänningarna om de nordiska sammanhangen, och — kanske ännu viktigare — information om det självstyrda Åland i de nordiska länderna.”    Ordföranden satte målet för medlemsvärningen till 500. Han skrattade lite när han sa det, för antalet var då 140. Men Peter Wahlbergs mål nåddes småningom!   
Nordenförbundets gåvobok om Färöarna och Åland hade väckt intresse för landskapet och föreningens information om Åland befanns ha fått en lyckosam start. Landskapsstyrelsen hade köpt 1 000 och Ålandsbanken 3 000 exemplar av boken.   
Som en ny uppgift sågs nu att informera gästande grupper om landskapet.   
Sekreteraren kunde till Nordens hus i Reykjavik och till Föreningen Norden på Island överräcka åländska bordsflaggor och bokverk. När Nordens dag firades utväxlade den åländska och den färöiska föreningarna sina flaggor.    
I Nordenförbundets stora seminarium om “Den enskilde, demokratin och de större beslutsenheterna” på Biskops-Arnö representerades Åland av landstingets lagutskotts ordförande, borgmästare Nils Dahlman, som på föreningens anhållan utsetts av landskapsstyrelsen.   
Bland aktiviteterna kan nämnas besök av Västerås Norden-förening, det första i sitt slag. Vandringsutställningen “Vi i Norden” visades i Mariehamn.

I Nordens dag 14 oktober medverkade författaren och radioredaktören Bo Anckar i en Stockholmsafton. Vid en Ålandsafton i Uppsala berättade Thorvald Eriksson och lektor Leif Rosenlöf om landskapet och visade den nya Ålandsfilmen.

År 1972   
Med anledning av Ålands självstyrelses 50-årsjubileum fick föreningen för första gången ta hand om ett större förbundsarrangemang, presidiemötet i Mariehamn i maj. Så när som på den danska ordföranden var presidiet fulltaligt.   
I programmet ingick rundtur, information om turistnäringen och angenäm samvaro, för vilken de nordiska konsulerna i landskapet, Ålands turistförening och Föreningen Norden gemensamt stod värd. I anslutning till presidiemötet ordnades en Islandsafton med professor Gunnar Thoroddsen, som också visade film.   
I anslutning till självstyrelsejubileet ordnade föreningen ett presseminarium, där ett 20-tal journalister deltog. Jubileumsfestkommittén betalade.
En milstolpe i föreningens utveckling, noterar ordföranden Henrik Gustafsson och sekreteraren Sten-Erik Fagerlund i verksamhetsberättelsen.
Vid förbundets årsmöte i Aabenraa på Jylland ställde sig en majoritet av deltagarna bakom ett uttalande att Danmarks anknytning till EEC bara i begränsad omfattning skulle behöva påverka det nordiska samarbetet. Hög prioritet gavs åt vänortssamarbetet.   
Mötet uttalade också önskemålet att det gemensamma medlemsbladet “Vi i Norden” och årsboken skulle utges i samma utsträckning som dittills. Den danska föreningen hade redovisat ekonomiska svårigheter att medverka i publikationerna.   
Vid det åländska årsmötet medverkade författaren Per-Olof Sundman med föredrag om sin roman “Ingenjör Andrees luftfärd”.   
Antalet enskilda medlemmar hade ökat till 152. De åtta samverkande medlemmarna tillhörde alla ungdomsrepresentantskapet: Ålands ungdomsförbund, Åländska studentgillet, Ålands idrottsdistrikt, Ålands bolldistrikt, Ålands 4H-distrikt, Ålands prosteri, Borgerlig ungdom och Ålands socialdemokratiska ungdom.   
De fem stödjande medlemmarna: Ålands aktiebank, Försäkringsbolaget Liv-Alandia, Redarnas Ömsesidiga Försäkringsbolag, Försäkringsbolaget Alandia och Rederi Gustaf Erikson.  

ÅR 1973  
För första gången ordnade föreningen en sällskapsresa för medlemmarna, med egen buss. Den gick till Gotland. Fjorton deltog och ordföranden Henrik Gustafsson var reseledare. Föreningen Norden på Gotland var gästfri värd.   
I Vi i Nordens höstnummer hade författaren Karl-Erik Bergman i Geta ombetts presentera sig själv med sex dikter och några självbiografiska rader.   Mariehamns stad och danska Slagelse upprättade vänortsförbindelser på föreningens initiativ.  

ÅR 1974
Att Åland genom sin Nordenförening fastare kopplats till de vidsträckta nordiska informations- och samarbetsnäten är någonting mycket betydelsefullt, betonar den fylliga verksamhetsberättelsen för 1974.   
Styrelsen hade fått nominera  viceordföranden Inga-Britt Öfverström till medlem i rådgivande kommissionen för Nordens hus i Reykjavik.  
Föreningen tog initiativ till en informationssatsning om Åland, diapositiv och bildband med text, som skulle utformas av art director Kurt Simons, stödd av en kommitté.   
I Föreningarna Nordens ungdomsrepresentantskaps sommarmöte på Is-land deltog elva ålänningar, med Folke Sjölund som reseledare. Island firade 1 100-årsjubileum. De åländska ungdomarna, som bodde i familjer, fick inblickar i livet på Island och spred samtidigt kunskap om Åland.
Föreningens bokslut balanserade på 13 000 mk. Antalet enskilda medlemmar steg till 210, samverkande till 14 och de stödjande var 5.  

ÅR 1975   
Föreningen deltog aktivt i arrangemangen kring Ålandsveckan på Island 19-27 april. I samarbete med Ålands turistförening ordnades en gruppresa till Island under veckan och den lockade 50 deltagare.   
Under Islandsveckan gästade ålänningarna också Mariehamns vänort Kopavogur, som fick ett solur i gåva från Åland.   
Ett skyltfönster i Ålandsbankens filial vid Storagatan visade allmän information om föreningen.    
Tillsammans med Pohjola-Nordens kulturrepresentantskap ordnade föreningen  seminariet ”Amatörverksam-het i Nordens kultur — mål och medel”. Deltagarna var många och seminariet betecknades som mycket lyckat.   
Föreningen tog principbeslut om stipendier, som i mån av ekonomiska möjligheter skulle ges för att stimulera ålänningar att delta i nordiska kurser och seminarier. Aktuella kurser och seminarier skulle i största möjliga utsträckning annonseras ut.  

ÅR 1976  
I hälsningstalet vid föreningens årsstämma konstaterade ordföranden att det var precis ett år sedan som sekreteraren Lars Porko och han själv fick uppdraget att sköta de löpande sysslorna i föreningen.   
Det var faktiskt ned en viss bävan vi insåg hur viktigt föreningens arbete är. Den första chocken kom när post från när och fjärran i Norden började rasa in i våra brevlådor. En omfattande byråkrati avtecknade sig i effektiva brev och meddelanden. Så kom kallelser till presidiemöten, direktörsmöten och årsmöten i Nordenförbundet, till Nordiska rådet och även annat.

De många resor som förutsattes av ledningen för en huvudförening var betungande. Men förbundet krävde inget bidrag från Åland till kanslikostnader. Särskilt svenska Norden och Pohjola-Norden var frikostiga med friplatser vid konferenser och läger.   
Vid ett presidiemöte i Markaryd i Småland gav de stora föreningarna preliminärt löfte om bidrag upp till 80 % av ordförandens resor till förbundsarrangemang. Men efter det hade Norge rest invändningar.   
Föreningen var värd för Nordenförbundets årsmöte i Mariehamn 8-10 oktober, med ett 40-tal deltagare. Vid föregående årsmöte i Trondheim kunde de åländska företrädarna “helt enkelt inte hejda deltagare från Norge och Danmark, som krävde att få lägga nästa årsmöte på Åland”.   
För värdskapet vid måltider stod landstinget, Mariehamns stad, Liv-Alandia och Ålandsbanken. Svenska konsulatet ordnade en liten eftersläckning för funktionärer inom förbundet.   
Vid årsmötet talade Nordiska rådets presidiesekreterare Helge Seip om ökad politisering av arbetet inom Nordiska rådet. Det skulle kunna stimulera intresset för de nordiska utvecklingslinjerna inom partierna i de olika länderna, menade han.   
Inom rådet hade man bland annat diskuterat direkta folkval till NR, i stället för att delegaterna utses av respektive parlament. Vid Norden- förbundets möte framhölls att en snabb politisering kunde innebära en dödlig fara. Man måste inse att nordismen fortfarande var bräcklig när den ställdes mot rent nationella intressen. Talare gissade att det skulle ta 5-25 år innan Norden skulle få ett folkvalt parlament med tydliga överstatliga befogenheter.   
Nordenförbundet beslöt att på prov inrätta ett sekretariat i Stockholm, med Åke Landqvist som förbundssekreterare. Frågan om ett “utjämningsbidrag” till ålänningarnas förbundsresor sändes för utredning.   
Föreningen arrangerade en lyckad teaterresa, med 40 medlemmar som deltagare, till Helsingfors och Svenska Teaterns uppsättning av “ Fänrik Ståls sägner”.   
Nordens dag 23 mars firades med stor vänortskonferens med svenska  Nordens direktör Arne F Andersson som föredragshållare.   
Antalet besökande Nordengrupper ökade under året så kraftigt att föreningen haft det verkligt svårt att någorlunda med ansiktet i behåll klara upp representationsplikterna.   
Grupper från Randers, Slagelse, Skövde, Vammala och Helsingfors togs emot. Nästan alla  besökarna kom sommartid och då var det svårt att aktivera medlemmar för arbetsuppgifter. Styrelsen föreslog ett särskilt arbetsutskott för att specialbehandla problemet.   
Föreningen föreslog i en skrivelse till stadsplaneutskottet att “Ruskska huset” skulle bli stipendiebostad för nordiska kulturgäster med flera.    Landskapsstyrelsen avslog anhållan om att bidra till resorna till Nordiska rådets sessioner, där Norden-ordförandena var inbjudna, i praktiken i samma kategori som de nordiska ambassadörerna på sessionsorten.    Dessutom hade landskapsstyrelsen strukit så kraftigt i föreningen Nordens anslagsäskande att finansutskottet fann det riktigt att kompromisshöja åtminstone till långtidsplanens nivå.  

ÅR 1977
En välkomstkommitté tillsattes i början av året, med Pär Olof Jansson, Karl-Erik Bergman och Ragnhild Jansson. Tack i olika former från gästande grupper visade att kommittén gjorde fina insatser. Följande grupper togs emot: Föreningarna Norden i Täby och Nyköping, EKV-kören från Gotland, Lunds studentsångarförening samt grupp lärare från Danmark.    Sedan dess har Pär Olof Jansson och hans kommitté mottagit ett stort antal grupper som därmed fått en omedelbar och personlig kontakt med Åland.    De åländska landsbygdskommunerna togs emot som enheten “Åland” i den nordiska vänortskedjan Herning-Holmestrand-Vänersborg-Eidi-Siglufjord-Kangasala-Åland. I finansieringen av detta vänortsarbete deltog premiäråret kommunerna Brändö, Finström, Föglö och Hammarland.    Initiativet kom från Föreningen Norden, som skulle koordinera å- ländsk medverkan. Mariehamn stod utanför genom att staden hade gamla vänortsförbindelser i olika riktningar, som stadsledningen ville bibehålla.    Vid föreningens årsmöte medverkade Nordiska rådets Finlandsdelegations generalsekreterare Håkan Branders, vilket skulle markera rådets 25-årsjubileum. Branders fann det dags att överväga hur man skulle kunna förbättra Ålands möjligheter att bevaka de olika områdena av Nordiska rådets arbete. Han betecknade Ålands medverkan i delegationen som en förstärkning och förutspådde en NR-session på Åland när Självstyrelsegården blev färdig.   
Vid Nordenförbundets årsmöte på Västmannaöarna, som drabbades av ett dramatiskt vulkanutbrott 1973, deltog ordföranden, viceordföranden Inga-Britt Öfverström, styrelsemedlemmen Pär Olof Jansson  samt sekreteraren Lars Porko.   
Ett nytt handlingsprogram med 22 huvudkrav antogs. I programmet togs särskild hänsyn till Ålands självstyrelse.    
I ett yttrande till Nordiska rådet om talman Folke Woivalins medlemsförslag om ett Nordens institut ställde sig förbundet positivt till tanken på en nordisk tjänsteman som kunde bygga ut förbindelserna mellan Åland och den nordiska omvärlden. Åland puffade på för ökade ansträngningar att få med snart självstyrande Grönland i de nordiska aktiviteterna.   
Årets medlemsresor gick till Helsingfors och Pohjola-Norden respektive Bornholm. Till den danska ön reste 26 medlemmar.   
Bland andra arrangemang kan nämnas en debatt om en nordisk TV-satellit, med Nordiska rådets informationschef Harry Granberg som inledare. Majoritetens inställning till en nordisk satellit beskrevs som “försiktigt positiv”.

ÅR 1978  
Föreningen var representerad vid det första mötet mellan Nordenförbundet och Nordiska ministerrådet.    Men landskapsstyrelsen ville ännu inte uttryckligen erkänna Norden-sekreteraren som sakkunnig i Nordiska rådets Finlandsdelegation tillsammans med de övriga Norden-direktörerna, trots att delegationen automatiskt placerat honom där.   
I årsberättelsen framfördes tack till Pohjola-Norden och svenska Norden för mycket kraftigt ekonomiskt stöd för åländskt deltagande i förbundsarbetet.   
Årsmötet antog en organisationsplan där arbetsuppgifterna fördelades mellan olika arbetsgrupper.   
Seminariet “Ny produktionsinriktning — nya jobb” arrangerades i Ålands folkhögskola i samarbete med Nordenförbundet och Föreningarna Nordens ungdomsrepresentantskap. 40 deltog och resultatet presenterades på 122 sidor i Nordisk utredningsserie NU B 1978: 22.   
Årets långa medlemsresa gick till Holmestrand och 40 deltog.    Vid vänortsträff i Herning 4-7 maj konstaterades att det var första gången i föreningarna Nordens historia som det bildats en full kedja med medlemmar från samtliga sju nordiska enheter. Ragnhild Jansson representerade föreningen i den åländska truppen.   
Medlemsantalet var uppåt. Antalet enskilda medlemmar var 355 (+116), de samverkande var 38 (+10), de stödjande medlemmarna var 8 (-1).  

ÅR 1979              
I hälsningsanförandet vid årsmötet framhöll ordföranden bland annat:  
Man kan nog säga att Ålands medlemskap i Nordiska rådet och i Nordenförbundet är det självstyrda landskapets pålitligaste PR-kanaler. Ålands flagga finns överallt där Nordiska rådet figurerar, liksom där Nordenförbundet befinner sig. På alla 100 000-tals brev som sänds ut från föreningarna Norden finns också adressen till Föreningen Norden på Åland. I alla dokument som går till nordiska instanser och myndigheter står det att Åland har en särskild status i det nordiska samarbetet.   
I Nordenförbundet diskuterades samarbetet vid en rad möten. I en särskild rapport rapporterade ordföranden om den åländska föreningens ställningstaganden i evalueringsgruppen.
Kort utdrag: “ Åland omfattande tanken på en permanent idégrupp för uppiggning av presidiet. Den kunde syssla med det mesta inom förbundet. Under mötet lyckades Åland för det mesta hamna i majoritet och dessutom balansera mellan Sverige och Finland i knäckfrågor, kanske med tonvikt på Sverige, som ju “fick” sekretariatet, vilket uppskattades mycket. Å andra sidan var Åland på finländsk tillskyndan med och ´slängde ut´ presidiet från årsmötesröstningarna, vilket Sverige var emot.”   
Föreningen gav yttrande angående Ålands kulturråds förslag till målsättning för kulturpolitiken i landskapet. Första meningen, enligt föreningens förslag: “En grundval för det självstyrda Ålands positiva utveckling är ett självständigt, medvetet och konstruktivt kritiskt kulturellt liv i landskapet.”    Förslagets sista sats: “ Kulturpolitiken ska också uppmuntra utbyte av impulser mellan Åland och omvärlden  — särskilt inom den nordiska kretsen.”   
Föreningen arrangerade en Nordisk träff i Självstyrelsegården med Föreningen Sverige-Färöarna och föreningen Tjaldur i Helsingfors. De gästande föreningarna ville gärna jämföra autonomiförfattningarna på Åland och Färöarna.   
Föreningens medlemsresa gick till Herning i Danmark, där Föreningen Norden med ordföranden Viggo Thirup tog väl hand om gästerna, enligt Greta Johanssons rapport.    Ordföranden höll 23-25 mars en serie föredrag om Åland i Skåne. Arrangör var svenska Nordens distrikt i Skåne, med bokförläggare Arne Johansson som ansvarig.   ÅR 1980    Året dominerades av Nordisk Träff på Åland 7-10 augusti, som lockade över 440 deltagare från Nordens alla hörn. Idén om en stor vänorts- konferens, som samtidigt var ett researrangemang med viss tonvikt på familjen, hade kläckts av den åländska föreningen och framfördes av sekreteraren Lasse Porko vid en konferens i Oslo. Föreningen fick också förbundets förtroende att stå för de praktiska arrangemangen, vilka sekreteraren ansvarade för, med djärvt engagemang, men också konstruktiva och tålmodiga insatser.   
Seminariedelen hade två teman: “Vänortsrörelsen inför 80-talet” och “Språk och resande i Norden”. Särskilda träffar hölls för olika vänortskedjor. En höjdpunkt blev norske fredsforskaren Johan Galtungs framträdande i landstingets sessionssal.   
Han talade om de små nationernas möjligheter att hävda sig i dagens värld och han såg långt framåt. Det lilla, självstyrda Åland betecknade han som en lämplig byggsten i ett framtida system av jämställda små regioner utan allt intresse av krig och elände.   
I de stora föreningarna visade man rätt mycket uppskattning för att lilla Åland åtog sig den första Nordisk Träff.    Som ett tecken på erkännande såg föreningen att landskapsstyrelsen nu officiellt utnämnt föreningens sekreterare till sakkunnigrepresentant i Nordiska rådets kulturutskott. Någon permanentning av detta erkännande blev det dock inte.   
Årets medlemsresa gick till Stockholm. En planerad resa till Oslo inhiberades på grund av för få anmälningar.    Antalet åländska deltagare i nordiska kurser ökade kraftigt under året.    Antalet enskilda medlemmar var 400, samverkande 35, de stödjande 7.

År 1980
väckte Danmark, på initiativ från landsstyret i Torshavn, förslag om egna NR-delegationer för Färöarna och Grönland. En ny utredning, Petrikommittén, konstaterade att Finland, Sverige och Norge var emot en mer utvecklad ställning i samarbetet för självstyrelserna, alltså också för Åland. Men Danmark och Island talade för “nästan självständig ställning” för självstyrelserna. Och så blev det småningom.  

ÅR 1981  
Efter kraftsamlingen kring Nordisk Träff stod föreningen på tröskeln till ett nytt krävande projekt, Nordens informations- kontor i Mariehamn. Projektet har ett eget kapitel i 30-årshistoriken!
Nordenförbundet ordnade ett kultursektormöte i Mariehamn 2-3 oktober, för att behandla kultursamarbetets plats i föreningarna Nordens arbete. Nordenförbundets sekreterare Gustav af Hällström var sekreterare. I förhandlingarna deltog, utöver de nationella sektorrepresentanterna, Norden-direktörerna Torben Staubo, Danmark, Veikko Karsma, Finland, Gerhard Arnesen, Norge, Åke Landqvist, Sverige, och Ålands Lasse Porko.   
Ungdomskörerna vid Godby respektive Kyrkoby högstadieskolor antog inbjudan till åländska ungdomskörer att delta i en stor friluftsfest i Herning, de åländska kommunernas vänort i Danmark. Reseledare var musiklärarna Knut Grüssner och Göran Blomqvist.   
Mariehamns Sångkör ville göra en resa till Norge. På Föreningen Nordens förfrågan ställde Holmestrand upp och mottog ålänningarna på bästa sätt, omvittnade reseledaren Roger Sundman.   
Vänortskedjan höll den årliga träffen i Eidi på Färöarna, en ort med några hundra invånare. Vänortsgruppens koordinator Ragnhild Jansson kunde meddela att åtta åländska kommuner utsett representanter till en kommunalt förankrad arbetsgrupp.  

ÅR 1982  
Nordens informationskontor i Eckerö, med föreningen som huvudman, invigdes 24 februari. Vid årsmötet avtackades sekreteraren Lasse Porko för sina insatser. Det var mycket papperskrig och mycket resande för föreningens sekreterare, påpekade ordföranden.   
- Jag kan försäkra att presidiemötena inte är några nöjestillställningar. Man sitter på sammanträde från morgon till kväll. Ofta är sammanträdena ganska frustrerande, eftersom det är konsensus det gäller — enighet måste nås för beslut. Alla föreningar är självständiga, ingen kan påtvingas de andras vilja. Det blir alltså lätt mycket prat och inga nyheter i sak. Det finns en lunk i det nordiska arbetet.   
- Dessutom är det så att Nordenförbundets tidigare så upphöjda status bland de nordiska politikerna naggats i kanten på senare år. Det märker man på olika sätt. Orsaken är förstås att den nordiska idén slagit igenom så starkt att ett ideellt pådrivande förbund inte verkar så betydelsefullt. Politikerna satsar hellre på annan “tvärnordism”, på branschorganisa- tioner, fackförbundsmöten över gränserna och så vidare. Och givetvis kan man misstänka att en mödosamt uppbyggd och tung struktur som de gamla föreningarna Norden kämpar för sina egna sjuka mödrar, alltså för tjänster och poster. Men så enkelt är det inte. Även när den nordiska tanken förefaller stark måste en beredskap mot förfall finnas. Den beredskapen finns djupast i den folkliga rörelsen för ett nordiskt samarbete, ett radikalt sådant samarbete.   
Förbundets höll fyra presidiemöten, 3-6 juni för första gången ett i Flensborg i Sydslesvig, hos den danska minoriteten i tyska Schleswig-Holstein. Mötet 23 november hölls i Mariehamn, där landskapsstyrelsen stod värd för en middag.   
Två försök gjordes att ordna en medlemsresa till Sandviken. Intresset var dock minimalt.   
Programgruppen, som leddes av föreningens ordförande, ordnade tillsammans med Ålands konsertförening en ganska välbesökt konsert med Sandviken Big Band 20 mars i Självstyrelsegården.  

ÅR 1983  
När sekreteraren Pekka Tuominen på våren blev svårt skadad vid en bilolycka innebar det ett avbräck i föreningens aktiviteter.    
Styrelseledamoten Inger Sagulin åtog sig med kort varsel att som tf informationssekreterare sköta de löpande ärendena för både föreningen och Nordens informationskontor, vilket hon gjorde till full belåtenhet.   
Förbundets presidium höll möte i Mariehamn 13-14 november. Arbetet i förbundet präglades av kris vad gällde finansiering och organisering av förbundssekretariatet. De stora föreningarna hade drabbat samman i skenet av egna ekonomiska problem.    Pohjola-Norden lyckades för åtminstone ett år rädda sekretariatet genom att tillsätta och bekosta en tillfällig sekreterare ur egna led, Kari Salo, och kunde även trygga medlemsbladet Vi i Norden, åtminstone för ett år framöver.

ÅR 1984   
Merkonomen Johan Öfverström anställdes från 1 februari till årets slut för att ta hand om en del av uppgifterna vid Nordens informationskontor i Eckerö. Landskapet ställde välvilligt upp ekonomiskt.   
Vid årsskiftet lades kontoret ned. Arbetet i förbundet fortsatte att präglas av vissa medlemsföreningars svaga ekonomi och av frågan om att tillsätta en ny förbundssekreterare.   
Den traditionella Nordiska ungdomsträffen hölls på sommaren i Sottunga.   
Nya försök att ordna medlemsresor stupade på svagt intresse från medlemmarnas sida.   
En åländsk NR-delegation med heltidsanställd sekreterare inrättades 1984, då också det självstyrda Grönland kom med i rådet. Åland har sedan dess två medlemsplatser i rådet och därmed rätt till två utskottsmandat.   
Ändringen av Helsingforsavtalet om det nordiska samarbetet gav också Åland formell rätt att delta i ministerrådets arbete, först i samarbetsministrarnas och kulturministrarnas rådslag. Dessutom får Åland delta i ämbetsmannakommittéernas sammanträden vid behov.   
Därmed var en period av åländska krav på mer jämställdhet i rådet över. De åländska företrädarna kunde konstatera att medlemskapet i Nordiska rådet förankrat självstyrelsen internationellt på ett sätt som i praktiken ersatt den garanti av Nationernas förbund, som under åländska protester togs bort när självstyrelselagen revideras 1953.  

ÅR 1985  
Arbetet koncentrerades på att återanpassa föreningens arbete till normala, ideella förhållanden efter att Nordens informationskontor i Eckerö lagts ner för att ge rum för Nordens institut i Mariehamn.   
Sekreteraren Pekka Tuominen drogs fortfarande med stora problem och lidanden efter bilolyckan 1983.   
Förbundsmötet, enligt de nya stadgarna vartannat år, hölls i Mariehamn 14-17 juli. Ett av tre presidiemöten hölls i Mariehamn 14 juni. Bildandet av stiftelsen Nordjobb engagerade speciellt direktörerna. Man ville få igång ett system för nordiska ungdomars sommarjobb i annat nordiskt land.   
Den 11 december grundade föreningarna Norden, Nordenförbundet och Stiftelsen för industriutveckling gemensamt Stiftelsen Nordjobb. Ansvaret för utbyte av ungdomar mellan de nordiska länderna åligger huvudsakligen föreningarna Norden i samarbete med respektive arbetsmarknadsmyndigheter.   
Föreningens medlemstal var 502, samt 26 samverkande och 1 stödjande medlem.

ÅR 1986    
Nordens institut inledde sitt arbete i Mariehamn på sommaren.   
Föreningens viktigaste aktivitet detta år var att arrangera en paneldebatt för allmänheten om tankar kring ett fredscenter/museum på Åland. Företrädare för alla partier deltog och visade sig eniga om att en åländsk utredning om en inriktningen för en sådan institution borde inledas omgående. Föreningen Norden talade för ett modernt fredsmuseum, som kunde locka också turisterna att ta del av fredsfrågor.   
Som tidigare var föreningen en lokal kontaktlänk för bortaålänningarnas aktiviteter hemma på Åland under försommaren.   
I arbetet på projektet Nordjobb strävade direktörerna till att anknyta de självstyrande områdena direkt till stiftelsen. Den finansiella nedgången i vissa stora föreningar började lätta.    Men fortfarande är det inte så mycket glöd i Nordenförbundet, som håller sig avvaktande när bland andra Åland trycker på för ökat intresse för alternativa utvecklingslinjer i Norden och mer satsning på ungdomens syn på den nordiska familjen, sa ordföranden vid årsmötet.  

ÅR 1987
Nordjobb-utväxlingen hade premiär, i ett viktigt samarbete med Ålands arbetsförmedlingsbyrå, under många år särskilt med byråns Gun-Britt Sjöstrand. Fil kand Anne Almqvist-Nikula blev handledare. Hon tog hand om fritidsaktiviteter för nordjobbarna och hjälpte dem med problem vad gällde skatter, bostad och annat. Sjutton nordjobbare utförde olika uppgifter på Åland medan fem unga ålänningar gjorde motsvarande arbetsresor ut i Norden.   
Det var glädjande att se hur väl nordjobbarna tycktes trivas på Åland. Framför allt hade de god kontakt med varandra. Nordjobbarna är glada, spontana och initiativrika ungdomar med ett stort intresse för att lära sig mer om olika folk och kulturer. Det var ett nöje att jobba med dem, skrev handledaren i sin rapport till föreningens styrelse.   
Till en vänortsträff 7-9 augusti kom 220 deltagare från landsbygdskommunernas sex nordiska vänorter. Landskapet, några kommuner och ett antal företag bidrog med sponsorering.   
Presidiemötet i Helsingfors accepterade omgående det åländska förslaget att Nordenförbundet skulle bli mer aktivt inför Nordiska rådets sessioner. Inledningsvis skulle förbundet sammanställa en lista över ärenden som den folkliga rörelsen Norden ansåg att politikerna skulle ägna uppmärksamhet i debatten.   
Den åländska föreningen gjorde tillsammans med Sally Line i Helsingfors upp planer för en nordisk kryssning till örikena i Nordatlanten sommaren 1988. Några år tidigare omfattade förbundet idén och Statens historiska museum i Stockholm aviserade stöd. Anmälningstiden blev dock för kort vid detta försök och beläggningen räckte inte till. Att det fanns intresse var dock klart.   
Förbundsmötet i Husavik på Island, av vilket Ålands ordförande ledde en formellt riktigt krånglig del, valde att inte engagera förbundet för det stora kryssningsprojektet, som därmed förföll.  

ÅR 1988  
Nordjobb växte. Under sommaren arbetade 24 nordjobbare på Åland och sju ålänningar jobbade ute i Norden. Handledare var Kim Hartvik. Under året förstärktes självstyrelseområdenas anknytning till stiftelsen Nordjobb ytterligare.   
Inom Nordenförbundet öppnades nu också ett tvåårigt försöksprojekt med elevutbyte med Västnorden, alltså Island, Färöarna och Grönland. Den första klassresan från Åland till Island planerades till följande år.   
Extra förbundsmöte hölls i Mariehamn i september. Där behandlades förbundskansliets överflyttning till Oslo och mindre ändringar i stadgarna och samarbetsöverenskommelsen.   I anslutning till förbundsmötet ordnade föreningen en öppen paneldebatt om EG-integrationen i Självstyrelsegården, med stort deltagande från systerföreningarna.  

ÅR 1989  
Första åländska klassen ut i Västnordenutväxlingen blev Ålands lyceums klass II, som fick ett bidrag på 50 000 mk av de medel från Nordiska ministerrådet som Nordenförbundet tilldelade Åland. Utbytesskola var Menntaskolin i Kopavogur, som gjorde ett återbesök i Mariehamn under hösten.   
Systemet med återbesök övergavs snart — Island kunde helt enkelt inte svara emot hela övriga Nordens besökslust.   
I årets träff med vänortskedjan, som hölls i Kangasala, representerades föreningen och de åländska landsbygdskommunerna av kommunsekreteraren Runa Lisa Jansson i Saltvik.   
För Nordenförbundet var det ett positivt år, präglat av organisationsmässig konsolidering och en förstärkning av relationerna till de officiella nordiska samarbetsorganen. Femtioårsjubileum för vänortssamarbetet firades i Thisted 3-11 juni, tillsammans med Nordisk Träff 89.   
Förbundsmötet antog en ambitiös verksamhetsplan för 1990-91 med tre genomgående teman: miljöfrågor, Norden-Europa, ungdomsmobilitet. Som arbetssektorer angavs förutom vänortssamarbete, undervisning, ungdomssamarbete och kultur nu även miljön.   
Inom projektet Nordjobb kom 29 nordiska ungdomar till Åland för sommarjobb medan elva unga ålänningar reste ut i Norden.    Fritidskonsulent för Nordjobb under två månader var Annika Eriksson. Höjdpunkter i det digra fritidsprogrammet var en utfärd till Brändö Lappo, som lockade 16 deltagare, en kryssning med ms Legend Mariehamn-Kastelholm, med 19 deltagare, och en Norsk afton, arrangerad av de norska nordjobbarna, i “Teatervillan”, Hamngatan 6.   
Ordföranden, författaren Karl-Erik Bergman och sångerskan Eivor Lindström medverkade på våren i ett Ålandsprogram hos Föreningen Norden i Vaxholm.   
För vår lilla förening innebar det något av ett genombrott att kunna locka till sig så pass många besökare, skrev ordföranden Claes Wiklund i ett tackbrev.   
Föreningarna Norden i Danmark, Norge och Sverige fyllde 70 år. Åländske ordföranden deltog i svenska Nordens högtidlighet i Börshuset i Gamla stan i Stockholm  1 mars, med kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia som främsta gäster. Svenska Akademiens ständige sekreterare Sture Allén välkomnade. Tal hölls av  bland andra statsminister Ingvar Carlsson. Ålands ordförande höll ett av inläggen om Norden inför 90-talet och sa bland annat: Det gäller för den folkliga Nordenrörelsen att på 90-talet sålla fram en rad konkreta mål, som kan uppnås med hjälp av de vanliga nordiska medborgarnas stöd. Nordenrörelsen bör också kunna bli den för alla bekanta instansen, dit man vänder sig när man drabbas av krångel och orättvisor som förekommer vid gränsöverskridningar, en Norden-ombudsman!  

ÅR 1990  
Arbetet i förbundet kretsade kring fem högprioriterade områden: ungdomsprofilering, aktiv medverkan i opinionskampanjer, ökat samarbete med NR och NMR, aktiverad medlemsinformation samt organisationsutveckling.     Sedan Föreningen Nordens ungdom upplösts upphörde ungdomsrepresentationen vid presidiemötena    
Förbundet övertog Nordjobborganisationen från stiftelsen Nordjobb, sedan näringslivets formella intresse svalnat, främst på grund av arbetsmarknadsläget.   
Till Åland kom 33 nordjobbare, nio ålänningar nordjobbade i övriga Norden. Annika Eriksson var fritidsledare.  
 Inom Västnordenutbytet reste ännu en klass från Ålands lyceum till Kopavogur medan en klass från Mariehamns högstadieskola besökte Torshavn, med rejält ekonomisk stöd från Föreningen Norden.   
Åländska aktiviteter under Nordiskt miljö- och biologiår 1990-91 planerades av en medborgargrupp med representanter för Medborgarinstitutet, Arbetarnas bildningsförbund, Ålandsbanken, Ålands producentförbund, Ålands motionsförbund och Nya Åland. Gruppen leddes av Föreningen Nordens ordförande, projektansvarig inför miljöårets huvudkommitté. Ordföranden var också en av Nordenförbundets representanter i huvudkommittén, som leddes av Islands president Vigdis, och deltog i sammanträden i Stockholm, Helsingfors och Köpenhamn.   
Miljöåret öppnades i juni med en utställning om Husö biologiska station i stadsbiblioteket i Mariehamn.

ÅR 1991  
I revisionsberättelsen med anledning av föreningens bokslut för 1991 föreslog revisorerna Ben-Erik Alm och William Nordlund att resultaträkningen och balansräkningen skulle fastställas och de redovisningsskyldiga beviljas ansvarsfrihet. Men de avgav också en separat promemoria, som skulle läsas upp för årsmötet.   
I PM konstaterades att de oreglerade fordringarna från år 1990 och tidigare utgjorde 83 000 mk, vilket var 43 % av föreningens totala balansomslutning per 31.12.1991. Revisorerna ansåg att dessa fordringar var en så väsentlig del av föreningens totala tillgångar att det snabbt borde utredas huruvida de var kuranta. Visade sig fordringarna värdelösa skulle föreningens skulder överstiga tillgångarna, vilket i så fall innebar att föreningen var i likvidationstillstånd.   
En samarbetsgrupp för Nordjobb tillsattes, bestående av Gunilla G Nordlund och Ragnhild Jansson från styrelsen samt Gun-Britt Sjöstrand från arbetsförmedlingen. Till Åland kom 33 nordjobbare, från Åland reste ett tiotal ålänningar. Fritidsledare var islänningen Kristinn Jonsson.    Medborgargruppen för nordiska miljöåret, med Sven-Erik Finne, Ingabritt Wirta, Gerd Haglund och (delvis) Henrik Beckman och Gun-Lis Andersson, samt Nordens ordförande, höll sammanlagt 13 sammanträden. Den började med att ställa offentliga frågor om miljön till olika myndigheter och företag. De flesta gav seriösa svar. Medietäckningen var måttlig.   
I mars ordnades stor miljödag i Ålandsparken i Mariehamn i samarbete med landstingsgrupperna och Mariehamns juniorhandelskammare med flera. Temat var “Luften - vår vän eller fiende” samt “Östersjön och Ålands eget innanhav, Lumparn”. Två paneler med experter också från Sverige och Finland diskuterade inför sammanlagt kanske 200 personer. Medietäckningen var god.   
Den 19 maj ordnades en bilfri dag i Mariehamns centrum, tillsammans med bland andra Ålands motionsförbund och Ålands fredsförening. Med stadens tillstånd hade centrala gator avstängts för biltrafik. Till aktiviteterna på utfarten i Österhamn hörde cykellopp och information om cyklar och utrustning, framträdanden med squaredance, tai chi och boccia. Knappt 200 människor deltog i eller såg aktiviteterna, men huvudsaken var att de kunde ströva kring i ett bilfritt centrum en vacker vårdag. Medietäckningen var ganska god.   
Den 4-6 september ordnade medborgargruppen, med lemlandsbördige Gunnar Eriksson från Stockholm som planerare och ledare, ett nordiskt seminarium på temat Strandzonen i den kommunala planeringen” under tre dagar. Sextio deltagare från främst Finland och Åland, Sverige och Norge noterades och seminariet fick ett gott erkännande.   
Medborgargruppen arbetade utan ersättning. I anslag från Nordiska miljöåret fick det åländska projektet 30 000 mk och lika mycket för strandzonsseminariet. Landskapsstyrelsen bidrog med 30 000 mk och gav 10 000 mk för seminariet, Mariehamns stad med 5 000 mk och Ålands högskola med 5 000 mk.   
Ordföranden och sekreteraren Pekka Tuominen var bland representanter för föreningarna Norden som av Tallinns stad inbjöds som gäster vid Nordiska dagarna i den estniska huvudstaden i början av juni.    
Där inbjöds Evi Vaik, ordförande för en nystartad Norden-förening i Tartu, att som Nordens gäst besöka Åland i september. Hon framträdde för allmänheten med information om det nya Estland hos tidningen Nya Åland. Evi Vaik är numera aktiv bland annat inom Estlands parlamentariska Östersjösamarbete.   
Föreningen medverkade, tillsammans med Nordens institut, i insamlingen “Bokberg till Baltikum”, som under september inbringade nästan fem ton böcker, som sändes till mellanlager i Norrköping.   
Med stöd av föreningen deltog konstnären Kurt Simons i öppningen av den stora utställningen Nordisk Kunst 91 i Århus, där han var enda deltagare från Åland.   
Elevutbytet med Västnorden låg nere efter provperioden, men det fanns planer på att återuppta det.   
Vid årsstämman 12 juni undanbad sig sekreteraren Pekka Tuominen återval efter åtta år på posten och efterträddes av ekonomen Runa Lisa Jansson, som varit revisorssuppleant i föreningen. Antalet medlemmar i styrelsen minskades till nio.    
En strikt uppdatering av medlemsregistret gav ett nettoresultat av totalt 250 betalande medlemmar  

ÅR 1992  
I sitt hälsningsanförande vid årsstämman 27 februari konstaterade ordföranden att föreningen under 1991 och 1992 ingående och upprepat diskuterat gamla fordringar på systerföreningarna och förbundet.   
Det har varit något av en eklut, mycket beroende på att flera föreningar lever med tunga budgetunderskott och även själva förbundet har svårigheter att få anslagen att räcka till för de ambitiösa projekten.   
Nu har vi ändå kommit så långt att cirka 60 % av fordringarna är betalda, en stor del av dem utan att normala verifikat kunnat visas upp, genom branden i föreningens arkiv för några år sedan. Det är med glädje jag kan konstatera att förbundet, Island och Färöarna betalat allt och att Sverige enligt systerföreningens ordförande Thorbjörn Fälldin också torde göra det, även om beslutet om den sista delen formellt tas först den 16 april.   
Problemet hade uppstått genom ett informellt clearingsystem mellan föreningarna, där det var meningen att fordringar och skulder i möjligaste mån skulle ta ut varandra för undvikande av transfereringskostnader. När det åländska arkivet skadades vid brand blev verifieringen av hela clearingen helt otillräcklig, eftersom motsvarande fordringar ofta inte fanns antecknade som skulder hos systerföreningarna, eftersom de inte fått specificerade fakturor.   
Av de overifierade fordringarna avskrevs 37 700 mk i boksluten för 1991 och 1992. I en PM från revisorerna Ben-Erik Alm och Greta Johansson, som föredrogs vid årsmötet hette det att “nuvarande styrelse har gjort det bästa möjliga av en svår situation” och ansåg att ytterligare utredningar i ärendet inte var motiverade. De uppbokade fordringarna, som inte gick att härleda i huvudbokföringen, var reella fordringar på systerföreningarna, som inte bestridit att den åländska föreningen har fordringar på dem. Det var försumligt att systerföreningarna inte fakturerades.
Systerföreningarna har visat god vilja att betala merparten av dessa fordringar (60 %) trots till vissa delar bristfälligt underlag, konstaterade revisorerna.   
I sitt anförande vid årsstämman konstaterade ordföranden också att det nordiska samarbetet var under omprövning, “i skuggan av de ansträngningar som läggs ner i de olika länderna på integrationen i Europa”.   
EG kräver mer och anses därmed kunna uppnå mer än det rekommenderande Nordiska rådet och de nordiska ministerråden, där de flesta besluten blockeras om inte alla parter omfattar dem.    
Arbetet inom Nordenrörelsen hade inte blivit lättare genom sparåtgärder som vidtagits och förvarnats om, både på det nordiska planet och nationellt.   
För också Nordenrörelsen kännetecknas av de många, finförgrenade insatserna, som naturligtvis bygger upp en kostnadsbas. Gjorda landvinningar inom ungdomsutbyte och annat utbyte kanske måste uppges. Frågan är då vad som kommer i stället.   
Det svåra i Nordenrörelsen var att finna de demokratiska samarbetsformer som är både öppna och effektivt pådrivande.    Under de goda åren var generositeten emot de yngsta och minsta medlemmarna, där Åland fortfarande är den minsta länken men Grönland den yngsta, påfallande, både ekonomiskt och vad gällde rättigheten att vara med.   
Presidiet hade tillsatt en organisationskommitté med den norska föreningens ordförande Bjarne Mørk Eidem som ordförande, för att utarbeta en ny organisationsstruktur för förbundet till förbundsmötet 1993.   
Föreningen Norden på Åland har i förbundet kämpat emot en regel i de nya stadgarna som klassificerat självstyrelserna som evig andraklass i beslutsgången. Ordförandeskap och första viceordförandeskap ska enligt presidiets nu antagna förslag vara förbehållna de stora föreningarna, medan en självstyrelseförening alltid är med i presidiets arbetsutskott.    Den åländska kampen slutade ändå med att det inte blir förbjudet att välja någon från autonomierna till ordförande i Nordenförbundet, om någon kvalificerad kandidat nomineras. Och förhoppningsvis har vi sluppit ifrån det system som var aktuellt för några år sedan, att de stora skulle förbehandla alla ekonomiska ärenden och sedan skulle de små få tillfälle att bifalla besluten.   
Ordföranden betonade: Även med de nya, strängare reglerna har en liten huvudförening som den åländska stora förmåner i Nordenförbundets arbete och faktiska möjligheter att påverkas i debatten. Men man ska ha klart för sig att de flesta i presidiet är, eller har varit, ofta inflytelserika nationella politiker, som inte imponeras av svaga argument eller okunniga påståenden.

Föreningen fick en ny arbetsgrupp, en självstyrande sådan, genom teatergruppen Mimers Brunn, som genom Norden fick en ganska naturlig plattform för sitt arbete, där strävan till nordiska kontakter ingick på ett självfallet sätt.   
Nordjobbarnas antal var detta år 21, med Kristinn Jonsson som fritidsledare.   
Kyrkby högstadieskolas årskurs 8A fick bidrag för kostnader i samband med besök från Tartu 2 Secondary School i Estland.    Projektet “Gröna familjer” påbörjades, med Norah Lindholm som projektledare.   
Föreningen arrangerade tillsammans med Ålands delegation i Nordiska rådet ett nordiskt program vid vårdkasen intill Lemböte Kapell under “Forneldarnas natt” 29 augusti, som firade Finlands 75 år och 40 år av nordiskt parlamentariskt samarbete. Vissångaren Frank Johnsson och antikvarie Marita Karlsson vid landskapsstyrelsens museibyrå medverkade.   
I Nordenförbundets seminarium “Nordisk kultur — nu eller aldrig!” i Åbo i november deltog föreningens ordförande, sekreteraren Runa Lisa Jansson och styrelseledamoten Gudrun Salmén.    Under året utsändes två medlemsbrev. Medlemmarna fick svenska Nordens medlemspublikation Nordens Tidning som medlemsförmån.    
Föreningen omsatte 1992 drygt 150 000 mk. Av intäkterna kom 85 000 mk från Nordenförbundet och Nordiska ministerrådet för Nordjobb och Västnordenutbytet. Landskapet stod för 62 000 mk, inklusive Nordjobb, Mariehamns stad för 5 000 och kommunerna för sammanlagt 2 800 mk.  

ÅR 1993   
Årets nordjobbare var 11, med Johan Sjölund som fritidsledare.    Nordträff 93, för nordjobbare från Sverige, Finland och Åland blev ett lyckat veckoslut, där den åländska föreningens samarbete med svenska Nordens Nordjobb-ledning gav gott resultat. Ordföranden medverkade med information om självstyrelsen.   
I september reste Godby högstadieskolas 9A, 9B och 9C på lägerskola till Island för en vecka, totalt 46 elever, 4 lärare och 6 föräldrar, med stöd av föreningens Västnordenmedel. Reseledare var föreningens sekreterare Runa Lisa Jansson.    Resestipendier för lägerskola i Jotunfjell Leirskole i Lom fick kyrkby högstadieskolas 7C, 7D, 7E och 7F, för skolresa till Brennabu lägerskola 8A och iB.    Projektet Gröna familjer kom igång i samarbete med Ålands Natur och Miljö. Omkring 25 familjer deltog. Gästföreläsare var norska Nordens Eva Vaagland, som talade om konsten att leva gott och grönt, spara energi, kompostera med mera.   
Ordföranden deltog i ett åländskt program för EU-praktikanter, på studiebesök i anslutning till Nordiska rådets session i Mariehamn i november.   
Föreningen Norden på Gotland inbjöd 28-29 oktober ordföranden till en informationsturné på ön. Redan på flygfältet mötte Radio Gotland med intervjufrågor om Åland och EU. De två gotländska tidningarna bevakade varsitt arrangemang, ett i folkhögskolan i Hemse och ett i Sävesalen i Visby. Tre lektioner om Åland hölls i gymnasieskolan i Visby, Sveriges största. Från lärarkollegiet framhölls att uppläggningen inspirerade till motsvarande lektioner i fler klasser, med hjälp av det material landskaps-styrelsen sänt med för utdelning.    Viceordföranden Ragnhild Jansson deltog i ett seminarium som Föreningen Norden i Stockholm arrangerade i Hässelby slott 12-14 november.  
Sedan föreningens ekonomi sanerats och de gamla skulderna och fordringarna utretts och justerats, kan föreningen med tillförsikt se framåt igen, heter det i årsberättelsen, som dock också noterade krympande bidrag från kommuner och landskapsstyrelsen.   
Vid förbundsmöte i Lillehammer i maj antogs nya stadgar. Till andre viceordförande och därmed ledamot av arbetsutskottet valdes Ålands ordförande. Förbundsmötena upphörde och ersattes inledningsvis 1994 med en Nordens folkliga församling för representanter för ideella organisationer och näringslivet i Norden.  

ÅR 1994  
Denna sommar var efterfrågan på sommarjobb på Åland större än tillgången. Endast åtta nordjobbare kunde beredas arbetsplatser. Procentuellt var nedgången på Åland mindre än på de flesta andra håll i Norden. Fritidsledare på deltid var Kristinn Jonsson.   
Fem skolklasser fick bidrag för lägerskolor i Norden, Ålands natur och Miljö för några ungdomars deltagande i Baltic Sea Camp.   
Tio ålänningar deltog i Nordenförbundets läger för Gröna familjer i Kristiansand 27 juni till 1 juli. Sekreteraren Runa Lisa Jansson var reseledare. Vid en räkafton med allsång framträdde Karsten Steiner från Åland som vissångare.   
I samarbete med Pohjola-Norden och Historielärarförbundet i Finland arrangerade föreningen en historielärarkonferens i Bastö stugby i Finström. Ett 30-tal lärare från hela Norden deltog. Åländska medverkande i programmet var lagtingssekreterare Lars Ingmar Johansson, riksdagsman Gunnar Jansson, landskapsarkivarie Bjarne Henriksson, museichef Kjell Ekström, läraren och författaren Robert Liewendahl, antikvarie Marita Karlsson, Nordens instituts chef Marianne Ween och Föreningen Nordens ordförande, som talade under rubriken “Finns det en nor- disk livsform? Kommer den till uttryck på Åland?”.    Genom av Nordiska rådet understödda arbetsmarknadsprojektet Baltpraktik tog den åländska föreningen emot en praktikant för en kortare tid.    Nordens folkliga församling arrangerades för första gången i Hvidovre invid Köpenhamn 24-26 oktober. Från Åland deltog kontraktsprosten Martin Lindholm som representant för Borgå stift i Ekumeniska rådet samt från Ålands Marthadistriktsförbund Gudrun Salmén, styrelseledamoten i Föreningen Norden, samt Nordens ordförande, sekreterare i en av temagrupperna.   
Närmare 200 företrädare för övergripande riksorganisationer och nordiska sammanslutningar över hela fältet, med tillsammans över 10 miljoner medlemmar, diskuterade föreningslivets allt viktigare roll för demokratin och samhället i den stora integrationen och dess roll i det framtida nordiska samarbetet.    I ett uttalande framhöll Nordenförbundets ordförande, Sveriges  Thorbjörn Fälldin, tillsammans med de övriga ordförandena i de nordiska ländernas och självstyrelsernas Norden-föreningar, att nordiska och nationella myndigheters inställning till det mångfaldiga organisationslivet bör förnyas.  
Avståndet mellan de som styr och de som styrs ser ut att vidgas med ökad rationalisering, teknologisering, kommersialisering och internationalisering.   
Ordföranden framförde vid norska Nordens 75-årsjubileum i Nobelstiftelsen i Oslo 11 april Nordenförbundets hälsning. Skämtsamma jämförelser mellan ålänningar och norrmän lockade kung Harald V till i formella sammanhang sällsynta skratt.   
Sekreteraren Runa Lisa Jansson uppvaktade svenska Norden vid systerföreningens 75-årsjubileum i Stockholm 2 maj.   
Ordföranden ledde en nordisk EU-debatt som Föreningen Norden i Stockholm ordnade under Nordiska rådets session på förvåren och framträdde med ett kåseri i “Café Norden” vid Drottninggatan. Ordföranden gästade Håbo-Norden utanför Stockholm och berättade om Åland.   
I samband med ett uppdrag för Nordisk journalistcenter i Århus, som föreläsare vid en kurs för estniska journalister i Tartu, deltog föreningens ordförande i ett möte hos den estniska Norden-avdelning, med Evi Vaik som ordförande.   
Under en lång frågestund fick gästen från Åland utförligt berätta om bland annat den åländska EU-omröstningen, som hade ägnats en nyhetsnotis i den estniska radion.    
Senare beslöt den åländska föreningens styrelse sända 1 000 mk till Norden-avdelningen i Tartu som bidrag till inredningen av ett Nordens hus i universitetsstaden.   
Under hösten inledde föreningen sitt arbete inom Nordenförbundets nya projekt Nordliv, som skulle lyfta fram gemensamma historiska och kulturella rötter i Norden genom seminarier, konferenser, utställningar med mera. Sekreteraren Runa Lisa Jansson utsågs att leda projektet på Åland.   
I ett medlemsbrev skrev ordföranden: Att åländska Norden förlorat sitt eget anslag i landskapsbudgeten och nu årligen får avvakta kulturrådets fördelning av befintliga medel oroar. Den PR och goodwill Åland får som suverän medlem av Nordenförbundet, med sammanlagt 100 000 medlemmar, borde berättiga Föreningen Norden till att återfå fast bidrag av lagtinget.   
Föreningens omsättning detta år var drygt 290 000 mk. Antalet medlemmar var 247.   
Vid årsskiftet lämnade Sveriges förre statsminister Thorbjörn Fälldin enligt de nya stadgarna över ordförandeskapet i Nordenförbundet för de två kommande åren till Norges ordförande, riksrevisor Bjarne Mørk Eidem. Pohjola-Nordens ordförande Kimmo Sasi blev ny förste viceordförande och Färöarnas Demmus Hentze efterträdde Ålands ordförande som förbundets andre viceordförande.   
Nordiska rådet valde vid sin session i Stockholm åländske centermannen Olof Salmén till den tunga posten som viceordförande i närområdesutskottet, en intressant markering.  

ÅR 1995  
Nordiskt vänortsmöte med över 100 deltagare ordnades på olika håll på landsbygden 29 juni-2 juli, under ledning av föreningens viceordförande Ragnhild Jansson. Totalbudgeten steg över 100 000 mk.   
Det var den årliga träffen för den vänortskedja som de åländska landsbygdskommunerna gemensamt är del av. Kedjan är den mest kompletta i hela det nordiska vänortssystemet, med medverkan också från danskbygden i tyska Sydslesvig. Från Husby i Sydslesvig kom 16 personer, från Herning 16, Holmestrand 21, Eidi på Färöarna 9, Vänersborg 23, Arsuk på Grönland 3, Siglufjördur 2 och från Räpina i Estland kom två observatörer. Av dessa deltagare var 11 representanter för sina kommuner, de övriga deltog av eget intresse. Från Åland deltog 36 personer, inklusive kommunernas företrädare. Nyheter i arrangemanget var temaseminarium kring sjöfarten i respektive regioner. Huvudfesten hölls i Solbacka i Saltvik.   
Tolv ungdomar placerades i Nordjobb på Åland medan endast fem åländska ungdomar fick praktikplatser ute i Norden, främst beroende på att så få sökte.   
Två ryska ungdomar gjorde Nordpraktik på Åland, med Pohjola-Norden som arrangör.   
Med hjälp av 80 000 DKK från ministerrådet för Västnordenutbyte kunde föreningen ge rejäla bidrag då Godby högskadieskolas 8 B reste till Hvalfjardarstrand på Island, 8 A till Nordiskt skolidrottsläger på Grönland och Strandnäs högstadieskolas 8C åkte till Island på lägerskola.   
Bland dem som fick stipendier av föreningen var läraren Kjell Andersén för att delta i ett miljöläger i Jurmala, Lettland. Föreningen representerades vid miljölägret av ordföranden, som följt med en bussresa, arrangerad av Pohjola Norden.   
Inom projektet Nordliv, med temat “Forntid - nutid - framtid”, satsade föreningen på att erinra om ett intressant skede i Nordens historia, den stora fredskongressen i den lilla skärgårdsbyn Lövö i Vårdö 1718-19, där representanter för ryske självhärskaren, tsar Peter den store, och stormakten Sveriges enväldige kung Kar XII höll ståtliga legationer under lång tid för att om möjligt få slut på Stora nordiska kriget, som inletts 1700. Planeringen av programmet bereddes av idékläckaren, föreningens ordförande.   
Föreningen inbjöd till seminarium i ungdomslokalen Vårdkasen, där docent Nils Erik Villstrand, expert på nordisk historia, fil dr Åsa Karlsson, expert på kung Karls skattepolitik, samt sektionschefen, fil dr Björn Gäfvert, föreläste om förhållanden kring Lövökongressen. Ålandsforskaren Ola Andersson berättade om vårdöbornas levnadsförhållanden under kongressen — de flesta hade flytt undan Stora ofreden och fanns bland annat i Roslagen. Bengt-Olof Olofsson hade ett inlägg om hur kongressbyggnaderna kan ha sett ut.   
Efter seminariet blev det en vandring genom kongressområdet i Lövö, som saknar synliga minnen av anläggningarna. I ett stort tält på den förmodade platsen för den historiska förhandlingssalen ordnades sedan stor middag med doft av 1700-tal. Historisk värd var greve Carl Gyllenborg, svensk förhandlare, myndigt gestaltad av Börje Lång, omgiven av flera personer i tidstypiska dräkter, också representanter för allmogen. Arrangemangen lockade sammanlagt 150 personer, blev en publikframgång och fick stor uppmärksamhet i de åländska medierna.   
Ordföranden representerade Nordenförbundet vid Det danske Representantskaps årsmöte i Sydslesvig 9-11 juni och framträdde med anföranden och hälsningar på tre olika platser.   
Gudrun Salmén representerade åländska organisationer i styrgruppen för Nordens folkliga församling.    
Föreningens omsättning steg över 500 000 mk.  

ÅR 1996   
Föreningens kansli hyrde från 1 april utrymmen vid Styrmansgatan 6 i Mariehamn. Under året var sekreteraren Runa Lisa Jansson deltidsanställd 1 1/2 dag i veckan som verksamhetsledare. Hon hade hand om föreningens ekonomi och administration, var administrativ ledare för Nordjobb och projektkonsulent för Västnordenutväxlingen, Nordliv och Nordpraktik.   
Ålands arbetskraftsbyrås Gun-Britt Sjöstrand hann på grund av arbetsmarknadssituationen inte helt med uppgiften som Nordjobbskonsulent. Föreningen anställde Fredrik Sjölund för att klara upp situationen. I maj arbetade han som landskapsstyrelsens högskolepraktikant, från juni var han fritidsledare för 17 nordjobbare. Fem ålänningar nordjobbade utanför Åland.   
Inom projektet Nordpraktik praktiserade i november-december tre ungdomar från Estland och en från Lettland på Åland.   
Vänortskedjans sommarmöte hölls i Eidi på Färöarna. Vänortsgruppens ordförande Sigbritt Finne representerade föreningen.   
Mimers Brunn hade bildat egen förening och är därmed inte längre en grupp inom Föreningen Norden.   
Årets Nordliv-projekt var den utökade Lövökongressen II, 17-18 augusti i Lövö på Vårdö. Arrangemangen gjordes i samarbete med Lövö byalag. EckeröLinjen marknadsförde och sålde biljetter. Seminariet bjöd på föreläsningar av landskapsantikvarie Stig Dreijer, museichef Pekka Toivanen från Jakobstads museum och Ålandsforskaren Ole Andersson från Vargata.   
Genom samarbete med Ryska federationens konsulat i Mariehamn kunde föreningen engagera operasångare från Marinskij i St Petersburg och från Moskva samt medlemmar av Presidentorkestern i Moskva, alla i tidstrogna praktdräkter från Moskva. Artistgruppen gav en öppen föreställning i ungdomslokalen Vårdkasen i Vargata, visade sig vid byalagets marknad vid Seffers hembygdsgård och framträdde vid de subskriberade galamiddagarna i festtältet både lördag och söndag, med Börje Lång som historiska värden Carl Gyllenborg. Middagsprogrammet omfattade mycket skönsång och musik, också av karoliner från Mariehamns-Kvartetten. En stråktrio gav på dagen en 1700-talskonsert i Vårdö kyrka. På kvällen var det 1700-talsvesper i kyrkan med kyrkoherde Roger Syrén som officiant.   
Vårdö kommun ordnade guidade rundturer genom “den förtrollade ön”. Ålands skötbåtsförening seglade kongressbesökare med snällseglande paketsumpen Jehu från Galärberget i Lövö. Ett givande samarbete inleddes med 1700-talssällskapet Gustafs Skål i Stockholm, som deltog i begivenheterna med förnämliga dräkter och peruker.   
500 personer beräknas ha deltagit i något av arrangemangen. Det beslöts att en tredje upplaga av kongressen skulle Vårdö kommun och Lövö byalag arrangera, med ett mindre bidrag från Föreningen Norden.    När Nordenförbundets presidium sammanträffade med de nordiska kulturministrarna i Helsingfors 25 maj representerades den åländska föreningen av sekreteraren Runa Lisa Jansson.   
Vid Nordens folkliga församlings konferens i Vasa 27-29 september deltog styrelseledamoten Gudrun Salmén i arrangerande styrgruppen och föreningens ordförande var sekreterare i resolutionsutskottet. Ett drygt dussin ålänningar fanns med bland de 340 deltagarna.   
Konferensen tog bland annat upp samverkan för invandrargrupper, insatser för frivilliga organisationer i Baltikum och sammanlänkning av nationella utvecklingsplaner för informationsteknologin i Norden.    Medlemsantalet ökade under året till 277 betalande. Föreningen omsatte drygt 420 000 mk. Närmare 300 000 mk av intäkterna var bidrag från Föreningarna Nordens förbund och Ministerrådet.
Ordföranden blev åter andre viceordförande i förbundspresidiet.    I Nordiska rådet fick smånationerna sin ställning stärkt i rådets nya arbetsformer. De åländska medlemmarna deltar aktivt i de politiska grupperna, som fick ökad betydelse i rådsarbetet. De två ålänningarna har plats i varsitt utskott och har rätt att medverka i det tredje när frågor av särskilt åländskt intresse behandlas. Ålänningarna kan också framträda i rådets presidium i frågor som gäller Åland.  

ÅR 1997  
Sekreteraren Runa Lisa Jansson var fram till oktober verksamhetsledare och projektkonsulent på deltid, 75 %, därefter på heltid.   
Fastigheten där kansliet var inrymt såldes och föreningens hyreskontrakt sades upp. Den 15 januari 1998 skulle kansliet flytta till nya lokaler vid Strandgatan 12.    Ordföranden utsågs till Nordenförbundets representant i styrgruppen för Nordisk informationspunkt i Sydslesvig, till stor del finansierad av Nordiska ministerrådet.   
Sekreteraren var av landskapsstyrelsen utsedd medlem av referensgruppen vid utredningen och rapporten “Nordiska ministerrådet och den ideella sektorn”.   
För första gången stod Föreningen Norden i Arsuk på Grönland värd för sommarens möte för vänortskedjan. Föreningens viceordförande Pär Olof Jansson representerade södra Ålands kommuner och sekreteraren Saltviks kommun. Från Åland deltog maximalt antal, åtta personer.   
Arton nordjobbare  kunde sättas i arbete. Sju åländska ungdomar reste ut på Nordjobb, av dem mariehamnsflickan Pernilla Simolin till Uummanaq på Grönland. Från mitten av april till slutet av augusti var Henrik Jansson anställd som biträdande Nordjobbskonsulent och fritidsledare.   
Under midsommarhelgen deltog 50 nordjobbare från Sverige och Finland i ett fritidsläger på Vårdö, men Henrik Jansson som ansvarig för arrangemangen.   
Inom Nordpraktik arbetade tre ungdomar från Estland, Lettland respektive Ryssland fyra veckor på Åland.    Inom Västnordenprojektet beviljades bidrag för Ålands vårdinstituts närvårdarlinjes lägerskola på Island, Ålands husmodersskolas lägerskola på Färöarna och Strandnäs högstadieskolas lägerskola på Island.   
Föreningen Barnfiolen fick ett bidrag för konsertresa till Oslo.    I samarbete med Pohjola-Norden ordnade föreningen ett miljöseminarium 4-7 september i Bastö stugby i Finström för lärare och miljöintresserade från Norden och Baltikum, det tredje på detta tema i Nordenföreningars regi. Av de 40 deltagarna var de flesta från Baltikum och de fick sammanlagt 30 000 mk i resebidrag av miljöministeriet i Helsingfors. Projektledare var åländska lärarna Karsten Steiner och Kjell Andersén. Uppskattade föreläsningar hölls av Kristina Stenstrand och Wolfgang Brunner.   
I projektet Nordliv valde föreningen denna gång att uppmärksamma Ålands självstyrelses 75-årsjubileum. En videofilm producerades i samarbete med Ålands ungdomsförbund och Weman Media efter en idé av föreningens ordförande. Flera ättlingar till ledamöter av Ålands första legala landsting deltog i rekonstruktionen, med autentiska anföranden, av detta landstings allra första plenum 9 juni 1922. Alla aktörer medverkade utan ersättning. I de större rollerna ses Jan-Erik Berglund som Julius Sundblom, Ove Andersson som Carl Björkman och Holger Thors från Helsingfors som som morfar, landshövding William Isaksson.   
Filmen “Efter stormen” blev 17 minuter lång och hade premiär i Ålands lagtings plenisal 8 juni 1997, då publiken uppgick till cirka 300 personer. Talman Ragnar Erlandsson bjöd på cider.   
Föreningen stödde också Lövökongressen III med en summa pengar. Ordföranden bistod på plats med råd och dåd. Tyvärr svek publiken i viss mån både marknaden och 1700-talsmiddagen.   
Föreningens ordförande var som en av representanterna för Nordenförbundet inbjuden till “Stora unionsmötet” i Kalmar 14-15 juni, höjdpunkten i 600-årsjubileet med anledning av Kalmarunionen. I slottsmiddagen deltog samtliga nordiska statsöverhuvuden, liksom kultur-, utbildnings- och forskningsministrarna samt representanter för Nordiska rådet, ministerrådet, Nordenförbundet och diplomatiska företrädare.    I Nordiska rådet krönte ålänningen Olof Salmén sin nordiska bana — som president för Nordiska rådet.  

ÅR 1998  
Kansliet installerade sig i väl belägna lokaler vid Strandgatan 12, som delas med Ålands Marthadistriktsförbund. Styrelsen utsåg sekreteraren Runa Lisa Jansson till verkställande direktör från 1 januari. VD ansvarar för föreningens allmänna verksamhet, ekonomi och administration, deltar i förbundets direktörskollegium och presidiemöten och representerar föreningen vid olika tillfällen. VD har också projektansvar för projekten Västnorden, Nordjobb, Nordpraktik och nya Östjobb samt deltar i konsulentmöten och utbildning i Norden, Baltikum och St Petersburg.   
Tjugotvå nordjobbare togs emot med Bent Blomqvist som biträdande Nordjobbskonsulent och fritidsledare. Fem finska ungdomar sommarjobbade i Föglö och på Kökar. För första gången hade Åland nordjobbare från hela Norden, från Grönland i väster till Finland i öster. Totalt elva arbetsgivare ställde upp. Sex ålänningar reste ut på Nordjobb. En yngling fick resebidrag för att kunna ta emot en plats på Färöarna.   
Under midsommarhelgen deltog 65 nordjobbare från Sverige och Åland i ett fritidsläger i Vårdö, men Bent Blomqvist som ansvarig.   
Inom Östjobb arbetade de första åländska praktikanterna, Ylva Grüssner i St Petersburg och Björn Frisk i Valmiera, Lettland,  under sex sommarveckor.   
Inom Nordpraktik praktiserade fyra estniska ungdomar och ett lettisk flicka 5-6 veckor på Åland.    Inom projektet Västnorden fick Kyrkby högstadieskolas 9C och 9 F samt Övernäs högstadieskolas 9A bidrag för lägerskolor på Island.   
Föreningarna Nordens Ungdom FNU beviljades ett verksamhetsbidrag på 5 000 NOK. FNU planerar att hålla någon av sina kurser i landskapet för främst åländska ungdomar.   
Ordföranden representerade förbundet vid Det danske Representantskaps årsmöte i Sydslesvig i juni och framträdde med hälsningar vid tre lokala möten, bland dem ett i centrala Flensborg.   
Under hösten bildades Öselgruppen inom föreningen för att insamla, förvalta och utdela medel i form av stipendier till studerande ungdomar från estniska ön Ösel.   I medlemsregistret fanns vid nyår 310 namn.  

ÅR 1999  
Föreningen Norden på Åland omsätter cirka 600 000 mk om året. Av dessa medel kommer cirka 430 000 mk eller 70 % från Nordiska ministerrådet och Föreningarna Nordens förbund, som finansiering av samnordiska projekt. I verksamhetsbidrag från Ålands landskapsstyrelse erhålls cirka 120 000 mk eller 20 %. Resten är bidrag från kommuner, medlemsavgifter och annan egen finansiering, framgår det av verksamhetsberättelsen för 1999.   
VD Runa Lisa Jansson arbetade på deltid 60 % från 1 januari till och med 30 juni, därefter på heltid. Som konsulent för Nordjobb, Nordpraktik och Östjobb arbetade Nina Zweygberg deltid 40 % 1 januari till 31 mars och på heltid 1 april till 15 september, då hon avslutade sin anställning.   
I december tillsatte förbundspresidiet en arbetsgrupp för att i samråd med presidiet göra ett förslag till inspel till Nordiska rådet i anslutning till den rapport Nordiska ministerrådets “vismansgrupp” ska avge till Nordiska rådet hösten 2000. På Färöarnas förslag utsågs den åländske ordföranden som en av medlemmarna i gruppen, som leddes av danske ordföranden Hans Engell.   
Antalet nordjobbare var denna gång 24 — alla kvinnor. 28 sökande tackade nej till anvisade platser. Det var mycket svårt att finna acceptabla bostäder i Mariehamn för nordjobbarna. 20 åländska ungdomar ansökte om Nordjobb.   
Inom Nordpraktik kom till Åland tre ungdomar från Estland, tre från Lettland och en från St Petersburg. De som kommer är oftast väl utbildade. De flesta har akademisk slutexamen. Det är en krävande uppgift att hitta praktikplats i landskapet på rätt nivå för dem.   
Inom projekt Västnorden gavs bidrag till Ålands hantverksskola, Brändö högstadieskola och Godby högstadieskola för sammanlagt 40 elevers besök på Island.   
Ett nytt projekt var Nordplus mini, som ger klasser i grundskolor möjligheter att få stöd för lägerskolor i andra nordiska länder och som inte täcks av Västnordenprojektet.    
Två klasser i Strandnäs skola, sammanlagt 45 elever, fick 14 000 mk i bidrag för lägerskola i Finland.   
Medlemsavgiften var 40 mk för enskild medlem och 20 mk för vardera av åtföljande familjemedelmmar. Avgiften för samverkande medlemmar var 60 mk och för stödjande medlemmar (främst företag) 150 mk.  

ÅR 2000  
I verksamhetsplanen nämns bland annat att föreningen fyller 30 år, vilket ska firas. Jubileumsfestligheterna ordnas 12 augusti i Mariehamn tillsammans med inbjuda från systerföreningarna och förbundet, företrädare för självstyrelsen och kommunerna, Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet, med flera. Programmet planeras av ordföranden och direktören.    Styrelsen beslöt att ordföranden skulle skriva en 30-årshistorik för mångfaldigande i enklast möjliga form. Det blev den första sammanfattningen av föreningens insatser och arbete som gjorts.   
På grund av VD Runa Lisa Janssons långtidssjukskrivning anställdes 15 januari politices magister Folke Sjölund som vikarierande direktör. Runa Lisa Jansson kvarstod som styrelseledamot. Folke Sjölund nämns första gången i denna historik för insatser vid Nordiska ungdomsstämman i Mariehamn 1970.   
Ordföranden medverkade med en artikel om förarbetet för Nordens Institut i Mariehamn i institutets skrift till 15-årsjubileet på försommaren.
Föreningen kunde, i samverkan med Lions på Åland och Nordens Institut, medverka till gästspel av Orkester Norden i Godby 13 juli.   
Vikarierande VD Folke Sjölund fick stort beröm för sina insatser för arrangemangen, som fungerade utmärkt.   
Ordföranden fick äran att hälsa publiken välkommen och notera det förnämliga nordiska gästspelet som en glänsande upptakt till föreningens stundande 30-årsjubileum.

Det var 92 studerande vid musikhögskolor i Norden, denna gång också från Estland, som under ledning av dirigenten Lü Jia framförde musik av Ruders, Stenhammar och Rachmaninov.   
Vid presentationen gav publiken en ung musiker från Färöarna en lite extra varm applåd. Det var första gången Orkester Norden hade en medlem från ett självstyrande område.   
Aldrig tidigare har Åland gästats av en så manstark symfoniorkester. Lokala musikveteraner erinrade sig två tidigare gästspel av symfoniorkestrar, men då med högst 80 musiker.   
Publiken i Godbyhallen uppgick till 160 personer, vilket kan jämföras med orkesterns föregående konsert i metropolen Oslo, som drog 400 lyssnare.   
Applåderna i Godbyhallen blev intensiva och långvariga.   
Därefter fick musikerna och Rikskonserters projektledare Chatarina Johansson lite mat och vin i Godby högstadieskola innan det var dags för avresor till öst och väst.  
I juni höll vänortskedjan, där de åländska landsbygdskommunerna ingår som en enhet, storträff i Siglufjordur på norra Island, en ort med 1 600 invånare. Träffen samlade 150 deltagare. Av dem kom fem från Åland, med Föreningen Nordens styrelseledamot Sigbritt Finne som reseledare.

UNGDOMSARBETET   

Föreningen Nordens ungdomsgrupp på Åland, ansluten till Föreningarna Nordens ungdomsrepresentantskap, har en historia med några toppar och flera dalar.   
Vid möte i Ålands folkhögskola 11.6.1970 beslöt 15 företrädare för ungdomsorganisationer, med Nordens sekreterare Sten-Erik Fagerlund som mötesledare och Bror Gammals som sekreterare,  bilda en arbetsgrupp för att förbereda bildandet av ett ungdomsrepresentantskap med anknytning till Föreningen Norden på Åland.   
Sammankallare blev Fagerlund, ledamöter Göran Hansen, Ålands ungdomsförbund, Rudolf Mattsson, Ålands idrottsdistrikt, Rainer Rauhala, elevrådet vid Ålands lyceum, samt Lars Ingmar Johansson, sekreterare vid Nordisk ungdomsstämma i Mariehamn 7-12.6.1970.   
Den 14 oktober 1971 konstituerades det åländska ungdomsrepresentantskapet. Vid årsmötet talade svenska Nordens sekreterare Åke Landqvist om den planerade europeiska säkerhetskonferensen ur de nordiska ländernas perspektiv.   
Ordförande blev Bert Häggblom, Ungcentern, sekreterare Annette Bergbo, Norden, styrelseledamöter Pia Flodin, Frisinnad ungdom, Håkan Clemes, Frisinnad ungdom, Peter Lindbäck, Liberal ungdom, Kenneth Sundlöf, Socialdemokratisk ungdom, Marita Andersson, Ålands ungdomsförbund, och Bror Myllykoski, Ålands idrottsdistrikt    Till deltagare i Ungdomens nordiska råd utsågs Annette Bergbo, Dag Boman, Peter Lindbäck.   
Åren 1975,och 1976 hade ungdomsrepresentantskapet ingen verksamhet.    
År 1977 ordnade ungdomsrepresentantskapet ett vårligt veckoslut för Pohjola-Nordens ungdomsavdelning i Helsingfors och ungdomsavdelningen inom Föreningen Norden i Stockholm.    Vid en diskussionsafton om representantskapets framtid beslöts att detta borde ersättas med en ungdomsgrupp, direkt kopplad till åländska Nordens huvudstyrelse.   
Ordföranden Fjalar Eklund representerade representantskapet vid ett representantskapsmöte i Helsingfors.   
Christian Beijar var 1978 redo att dra en ny ungdomsgrupp. Gruppen beslöt att ledningen skulle bestå av en representant för varje politisk ungdomsorganisation och en för Ålands ungdomsförbund. Till sekreterare hade Nordens årsmöte utsett Christian Beijar.    
Vid konstituerande mötet 9 maj utsågs Kerstin Sand, Ålands demokratiska ungdom, till ordförande och till ledamöter Frisinnad ungdoms Henrik Nordström, Ungcenterns Håkan Lundberg, Ålands socialdemokratiska ungas Per-Åke Aspbäck samt Ungliberalernas Tommy Fagerholm.   
Fem representanter för gruppen deltog i en ungdomskonferens på Hanaholmen i Esbo om “Den nordiska ungdomspolitiken i dag och i morgon”.   
Gruppen ordnade 11 december den första offentliga debatten om “Betänkandet rörande självstyrelselagsrevisionen”.    Vid huvudföreningens årsmöte 1979 utsågs Anette Bergbo som styrelsens representant/kontaktlänk i ungdomsgruppens styrelse. Gruppen ordnade i maj en weekendresa till Stockholm för träff med Nordenungdomarna där. Stockholmarna kom på svarsbesök i september.   
Vid gruppens årsmöte 1980 valdes Håkan Lundberg till ordförande. Gruppen var representerad vid tre möten i Föreningarna Nordens ungdomsrepresentantskaps ordförande- och sekreterarmöten. Femton deltagare i nordiska kurser och seminarier kunde sändas ut.   
I Nordiska rådets session i Helsingfors 1982 deltog FNU-ordföranden Dag Boman.   
Ungdomsgruppen var livaktigare än på länge år 1985, med bland annat det nordiska representantskapets ordförande- och sekreterarmöte i Mariehamn.   
År 1987 kom Ungdomens Nordiska Råd till Åland. Det var första gången detta seminarium hölls utanför rådets sessionsort. Ungdomsgruppen hade utvecklat ett föreningsråd, där Susanne E Eriksson gjort ett fint arbete.    År 1991 konstaterades i föreningens årsberättelse att Föreningsrådet för åländska ungdomsorganisationer FÅU fått en ny ordförande i Benny Gustavsson.    Åren 1992 och 1993 fanns inget att rapportera i föreningens årsberättelse från FÅU.   
År 1994 konstaterade Nordens styrelse att föreningens ungdomsgrupp höll på att flyttas över till någon annan landskapsorganisation, men att det fattades vissa beslut om ungdomsarbetets struktur i landskapet.   Resultatet blev att Ålands ungdomsråd bildades. Ordförande 2000 är ungliberalen Johanna Sundblom. Inledande diskussioner om visst samarbete med Föreningen Norden på Åland har inletts.  

Nordens Institut på Åland
Föreningen Norden
banade väg
 
Föreningen Norden på Åland har ett förhållande till Nordens institut som många inte känner till i dag. NIPÅ var föreningens baby, en baby som faktiskt genast var vuxen och stod på egna ben.   
I Föreningen Nordens verksamhetsplanen för 1981 framfördes som främsta önskemål, att Åland skulle få ett nordiskt informationskontor, beläget i Mariehamn.  
- Frågan om kontoret och dess finansiering beräknas bli avgjord under Nordiska rådets session i Köpenhamn i början av mars. Kontoret och de aktiviteter, som blir följden av dess verksamhet, beräknas kraftigt föra fram Åland i Norden, skrev styrelsen med sekreteraren Lars Porkos formulering.   
Några dagar före sessionen höll Norden sitt årsmöte. Ordföranden Hasse Svensson noterade att landskapsstyrelsen i dagarna officiellt hade förklarat sig för projektet.  
- Vår förenings centralstyrelse har uttryckt förhoppningen att Ålands NR-delegat, talman Olof Jansson, och lantrådet Folke Woivalin ska försöka få till stånd ett informationskontor på Åland även om Sverige, Norge och Danmark tackar nej till kultursekretariatets idé, som kanske främst drivits från den nordiska byråkratin i Köpenhamn.  

Tre viktiga år   
Ordföranden fortsatte:   
- Om det går att få loss pengar förestår tre viktiga år för Föreningen Norden, som under denna tid ska visa att Åland behöver en permanent nordisk institution, det Nordens institut på Åland, som en gång lanserades i Nordiska rådet av Folke Woivalin. Vår uppfattning är att det finns mycket konkret jobb för ett sådant institut, som ska understryka Ålands del i nordiska sammanhang.   
Föreningens arbete 1981 hade i stor utsträckning koncentrerats till kampen för att få detta nordiska informationskontor, vilket till sist lyckades.   
Högtidlig invigning av kontoret, som placerats i kommungården i Eckerö, hölls i anslutning till föreningens årsmöte 24 februari 1982. Föreningens ordförande framhöll vid invigningen att informationskontoret, “kan bli avstamp för en helt ny bredd i det nordiska arbetet på folkligt plan i landskapet”.  

Eckerös insats
Genom ekonomiska insatser av Nordiska ministerrådet, landskapsstyrelsen, de åländska kommunerna med Eckerö i spetsen och Föreningen Norden på Åland hade landskapet nu ett nordiskt informationskontor för tre år framåt. När kontorets öde låg i vågskålen erbjöd Eckerö kommun kontorsutrymmen och faciliteter.   
- Det är tack vare Eckerö kommuns insats i ett avgörande skede som informationskontoret sist och slutligen bärgades och jag kan med glädje berätta att samarbetet med kommunstyrelsens ordförande Fredrik Mattsson och hans kolleger och medarbetare i kommunen känns riktigt bra. Vi trivs bra i Eckerö även om inte alla i glesbygden på andra håll i landskapet är så förtjusta i lokaliseringen.   
Två medlemmar skrev ut sig ur föreningen på grund av informationskontorets placering, men styrelsen trodde inte det skulle bli fler.    
Bland gratulanterna var Eckerö kommuns fullmäktigeordförande Runar Wilén. De övriga kommunerna hälsade genom Kommunala samarbetsnämndens ordförande Alfred Sjöblom från Finström,.   
- I den månghövdade skaran fanns företrädare för statsmakten, landskapsmyndigheterna, diplomatkåren, kommunerna och organisationer, heter det i årsmötesprotokollet.  

Förebåda Nordens institut
Heltidsanställd informationssekreterare vid det som kom att i vardagslag kallas Nordenkontoret blev diplomekonomen Pekka Tuominen, med förflutet bland annat som Ålands riksdagsmans sekreterare.
Hans huvudman var Föreningen Nordens styrelse, i praktiken ofta dess arbetsutskott. Nordiska kultursekretariatet sågs som en viktig samarbets- partner. Tuominen efterträdde Lars Porko som föreningens sekreterare.    Kontorets mål var att sprida nor-disk information över Åland och information om självstyrelsen över Norden. Konkret handling skulle det bli, kontaktskapande, inte minst när det gällde att visa upp Åland för övriga Norden.   
- Självstyrelsepolitiskt ska det dessutom arbeta så, att behovet av ett Nordens institut om tre år framstår som helt uppenbart. Utan ett stort stöd för Nordens informationskontor av alla berörda krafter på Åland så blir det knappast något Nordens institut.   
Första året bjöd bland annat på en serie föreläsningar om nordiskt samarbete med gäster som Sveriges tidigare utrikesminister Karin Söder och Nordiska rådets presidiesekreterare Ilkka-Christian Björklund.    Våren 1983 var informationssekreteraren med om en mycket svår bilolycka, på väg från arbetsplatsen i Eckerö till Mariehamn. Under sjukskrivningen skötte styrelseledamoten Inger Sagulin som tf informationssekreterare de löpande ärendena för både kontoret och föreningen   
På grund av informationssekretarerens ohälsa samt inval i Ålands landsting ryckte under 1984 unge merkonomen Johan Öfverström in för att hjälpa till med en del av uppgifterna vid Nordenkontoret. Sista december lades verksamheten vid kontoret i Eckerö ned.  

Utvärdering   
När arbetet utvärderades konstaterades att 2 1/2 år är rätt kort tid för ett enmanskontor. Placeringen 30 km från Mariehamn hade skapat problem med öppethållningen. Det fanns visserligen alltid en automatisk telefonsvarare på plats, men alla var inte bekanta med sådan apparatur på den tiden.   
Kontorets budget medgav inte mycket mer än finansieringen av själva administrationen. Pengar till direkt verksamhet måste skaffas från annat håll. Landskapsstyrelsens tilläggsfinansiering var nödvändigt för att vissa projekt skulle kunna genomföras.   
Sammanlagt åsamkade Nordenkontoret föreningen en skuld på cirka 30 000 mk.    Erfarenheten var dock att jordmånen för att sprida nordisk information på Åland varit god tack vare “allmän välvillighet och mottaglighet hos politiker, massmedier, organisationer och allmänhet”.  

Komplettera varandra   
Kontorets uppgifter borde övertas av andra eller upphöra, konstaterade man. Föreningen Norden fick åter en ideellt arbetande sekreterare, ett uppdrag som Pekka Tuominen återvaldes till.
Utvärderingens förslag var att Nordiska rådets Ålandsdelegation och Nordens institut skulle informera om det institutionaliserade nordiska samarbetet. Föreningen Norden skulle inrikta sig på att informera om det folkliga samarbetet i Norden och att informera i övriga Norden om Åland, ålänningarna och självstyrelsen.
- Efter experimentperioden återgår föreningen till att sköta sina stadgeenliga uppgifter som en av sju landsföreningar i Föreningarna Nordens förbund, hette det.   
Sommaren 1985 inledde Nordens institut till arbete i Mariehamn.    Ännu vid årsmötet 1987 talade ordföranden om “återhämtning efter det dyra projektet med Nordenkontoret”.  
- Vi har kunnat glädja oss åt att Nordens institut kommit igång bra, medan vi sugit på ramarna. Nordenkontoret var med och beredde vägen för institutet. Att Föreningen Norden inte har några fördelar av det nu ska vi ta med fattning. Vi har vår folkrörelseidé kvar och den får ju aldrig fastna i institut. Nordens institut och Föreningen Norden kompletterar varandra och vi i föreningen ska bistå institutet så bra vi kan.  

Ökad kontaktyta
År 1987 kom Föreningen Nordens ekonomi i balans igen. Nya uppgifter väntade.   
Vid årsmötet 1988 ansåg ordföranden att Nordens institut “under Asger Albjergs ledning snabbt kommit igång och redan genomfört flera intressanta projekt och ökat kultur-Ålands kontaktyta till Norden”.   
Asger Albjerg var en ung dansk humanist med finlandsvensk hustru, litteraturvetaren och författaren Åsa Stenwall. Han diskuterade gärna informellt, på danska, lokala sedvänjor och åländsk politik med Föreningen Nordens ordförande. Han var idérik och debattglad.   
Vår nordiska boskillnad framstod som klar, vilket ju inte utesluter kontakter och samarbete vid behov. Nordens institut kan satsa på mer kostbara kulturprojekt. Föreningen Norden håller sig till de folkliga nordiska kontakterna och till samarbetet genom Föreningarna Nordens förbund, som småningom utvecklade en rad utbytesprojekt, finansierade via det officiella nordiska samarbetet .   
Ett decennium senare gjorde projektbidragens administrationsdelar att föreningen kunde anställa en direktör och genomföra några också ekonomiskt krävande kulturprojekt för den åländska publiken.    Under Asger Albjergs tid gjorde NIPÅ ett lyckokast med projektet “Blodet droppar”, ett projekt om barns berättande, som blev en lättsåld bok av uppmärksammat slag. Det blev flera lyckokast under också efterföljande institutschefer.   
Ibland har publiken svikit, både på Åland och utanför, när NIPÅs projekt förefallit alltför exklusiva eller resurserna för marknadsföring ändå varit för små. Sådana är kulturarbetets villkor.
Utan tvivel har Nordens institut åstadkommit många olika slags kulturkontakter mellan Åland och övriga Norden, program som “faddern” Föreningen Norden inte skulle haft möjlighet att genomföra.    Boskillnaden består, även om informella samtal förs. När NIPÅ traditionellt bjuder på glögg och pepparkaka före jul är Föreningen Norden oftast representerad. Någon motsvarande tradition har Föreningen Norden tillsvidare inte.

Nordens institut önskas fortsatt framgång i sitt för Åland viktiga arbete, som breddar och inspirerar olika delar av kulturlivet på Åland. Nya tider i det nordiska samarbetet gör kanske att boskillnaden mellan Föreningen Nordens och Nordens instituts arbetsområden avtar. Det finns alltid möjligheter att samverka för utveckling av kontakterna och samarbetet inom Norden.

©  Hasse Svensson
Föreningen Norden på Åland 2000